I sitt genombrottsverk, "Nordiska väsen" ritade Johan Egerkrans vättar, skrömt och mylingar med stickande gula eller isblå ögon. Steget därifrån till att avbilda riddar Kato och Döda skogen kändes logiskt.

– Det här passade mig, jag älskar att rita elaka saker. Det var bara att gå loss på det onda mörka, döda grenar och onda spejare i svart. Riddar Kato är min mammas gata, det kändes väldigt tryggt.

Men om han i "Nordiska väsen" ritade och skrev om den svenska folktrons bortglömda mörker har han i "Mio min Mio" försökt konkretisera ondskan själv. För porträttet av riddar Kato har han låtit sig inspireras av skräckinjagande filmfurstar som Dracula, Darth Vader, och Saruman i "Sagan om ringen".

Ytterst ser han sin Kato som ett slags hyllning till den brittiske skådespelaren Christopher Lee som spelade flera av dessa roller, inklusive riddar Kato själv i den i dag bortglömda filmatiseringen av "Mio min Mio" som gjordes på 1980-talet.

Barn och hästar svårast

Den största utmaningen låg dock i att rita barn, hästar och de landskap som de färdades i – men även det gick ganska lätt, berättar Egerkrans. Istället för att utgå från en samtida estetik lät han sig inspireras av 1950-talets, som hade det varit han själv och inte Ilon Wikland som fått det ursprungliga uppdraget att rita Mio. Johan Egerkrans lyckades dessutom återkalla sin upplevelse av sagan som barn.

– Jag kommer ihåg alla bilder som jag fick av den, fram allt av Döda skogen och spejarna, och de svarta fåglarna. Den här melankolin minns jag så väl – som något som jag tyckte om. Jag gillade Mumintrollen också och undertonen av sorg.

TT: Dina bilder av Mio är inte helt väsensskilda från Ilon Wiklands?

– Han är en liten blond pojke, det går inte att ändra på, det är beskrivet i boken. Och Ilon har ett fantastiskt sätt att rita barn, och barnansikten. Det är klart jag har tagit intryck av det, men mitt sätt att komponera bilderna är väldigt annorlunda. Jag har en hårdare, mer stiliserad stil.

Litenhet i stor värld

"Mio min Mio" kan beskrivas som en klassisk hjältesaga där huvudpersonen möter ett förutbestämt öde. Johan Egerkrans har försökt fånga Mio och Jumjums känsla av att vara små i en liten och mörk – men också vacker – värld. De blir mindre och mindre ju närmare riddar Katos borg som de kommer.

– Precis som i "Sagan om ringen" handlar det om att triumfera över sina rädslor och besegra sin egen litenhet. Mio misströstar men trampar på ändå.