Jägarläget kallar hon svältens mål, ett tillstånd då sinnena är kristallklara och hoten slutar att vara hotfulla. Men alltför snart går det ljusa och euforiska över i ett annat mer djuriskt överlevnadsläge som handlar om att klara "nästa barn, nästa text, nästa dag".

– Det här är mitt liv, men det är också en litterär lek och ett litterärt grepp, det är en gestaltning och litteratur som jag skapat. Det är ett otroligt medvetet bygge, säger hon om sin bok.

Sara Meidell är prisbelönt kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren i Umeå, hennes första och enda "riktiga jobb". Hennes författardebut började som ett Instagraminlägg i mitten av februari, då årstidens ljus alltid kastar henne tillbaka till när hon var elva och ett halvt och togs in på sjukhus för sondmatning. Hon vägde 25,9 kilo och fick åka hem bara på villkor att viktkurvan fortsatte uppåt, något hon ibland fixade med hjälp av släta stenar i underbyxorna.

– Varje år i februari kommer det här över mig, som ett kroppsminne. Och då tänkte jag det här bär ju jag med mig, det här behöver jag försöka berätta. Mitt sätt att vara i världen och förstå mig själv är att skriva, jag trevade ut med ett inlägg med många starka förbehåll om att det här måste jag kanske radera sedan, men det fick ett sådant otroligt gensvar.

Poetiskt och utlämnande

Som 42-åring är hon varken akut sjuk eller friskförklarad. Boken skrev hon efter att ha öppnat för tanken på att sjukdomen inte helt försvinner. Poetiska men också utlämnande skildringar av egna upplevelser varvas med utdrag ur vårdjournalerna. I kursiverade avsnitt närmar hon sig historiska svältsyskon som Karen Blixen och Sigrid Hjertén, liksom den slagsmålsliknande tvångsmatningen av hungerstrejkande brittiska suffragetter.

– Kan jag betrakta mitt liv som förlorat? Någonstans är det här en djupare reflektion över hur den här sjukdomen har präglat mig och mitt sätt att vara i världen. Också kring det här otroligt tabubelagda att den har haft en funktion för mig och att den också har gett mig tillgång till världar som jag är tacksam över att jag har varit i.

Sara Meidell berättar ingen solskenshistoria, men för att förstå sjukdomen måste man skriva också om det vackra, resonerar hon. Intervjun görs på telefon i samma veva som SVT:s kritiker Per Andersson i sin recension beskrivit hennes bok som en blivande "självskadebibel för flickor" som kan finna bekräftelse i ett "exklusivt systerskap". En märklig reaktion, tycker hon.

– Läser man hela boken har jag svårt att se att den presenterar en lösning på livet som verkar vettig och attraktiv. Men min främsta invändning är att jag har skrivit litteratur, inte en handbok som ska delas ut i gymnasieskolor eller i vården. Jag har gjort en litterär utforskning av ett tillstånd som jag har levt i under merparten av mitt liv.

"Helt motståndslöst"

Samtidigt beskriver hon den sortens invändningar som intressanta.

– Det jag skriver om har ett tydligt tema kring kvinna, kropp och makt över sin agens. Då träder en man in och tycker "det här fältet behöver vi kontrollera, det här kan inte kvinnor hantera". Kvinnor kan råka smittas, det finns en lång historia av att kvinnor skulle vara som

blanka papper som bara färgas in, helt motståndslöst.

Sara Meidell säger hon att hon "självklart inte" vill att någon enda människa ska bli ätstörd. Samtidigt försvarar hon rätten att vägra se sitt liv som sjukt i grunden. På senare år har hon gått i behandling hos en beroendeterapeut. Lite tillspetsat kan man säga att hon jämför den som befinner sig i det anorektiska tillståndet med en drogmissbrukare som blir hög på kroppens reaktioner i stället för knark.

– Det är där man ger sig ut på ett fält som är ett gungfly när det ska beskrivas, det är ett djävligt stort risktagande, och det är jag medveten om. Det blir ju på något vis en parallell till en narkoman som berättar om "det här fantastiska tillståndet". Men jag tänkte att det enda sättet att göra det här på är att vara totalt skoningslös mot mig själv och sann.

Ett tiotal menstruationer

I boken berättar hon om orkeslöshet, smärta och sorg och om en mamma – hon själv – som aldrig har mensskydd hemma eftersom hennes livs menstruationer så här långt är ungefär lika många som fingrarna på hennes händer. Som flicka bestämde hon sig för att vägra bli "bröst och runda armar", men trots bokens alla citat ur vårdjournaler finns inget entydigt svar på varför just hon blev sjuk.

– Det är något slags väldigt komplex sammansättning, säger Sara Meidell och avfärdar den förklaring som dominerade tidigare, att det främst handlar om familjen.

De modersrelaterade teorierna ser hon som "ett kvinnligt skuldbeläggande som inte stämmer alls".

– Jag tycker det är förbluffande hur mycket vanföreställningar det fortfarande finns om ätstörningar. För mig och för många andra har det aldrig handlat om skönhetsideal eller om längtan att vilja vara smal. Det är mer på ett existentiellt plan och har absolut ingenting med någon dödslängtan att göra. Det är exakt tvärtom, jag har bara velat hitta ett sätt att leva, jag älskar livet. Att bli smal och utmärglad och dras till dödens gränsland är sidoeffekter.