2019 hade norrmännen "Fossefest", en tio dagar lång teaterfestival på Det Norske teatret för att fira Jon Fosses 60-årsdag. Samtidigt publicerades de två första böckerna i hans storverk "Septologin", en roman och storsatsning i sju band som hans förlag höll hemlig till dess att den var klar.
Fosse själv var rädd för att dö innan han hade färdigställt den enligt NRK. Dagbladets kritiker utsåg den tredje och sista boken – "Ett nytt namn" – till en mäktig avslutning på ett huvudverk i "ett av vår tids viktigaste författarskap". Lars Andersson som översatt "Septologin" till svenska säger att Fosse är "otroligt lätt" att översätta.
– Det finns något i hans sätt att bygga upp sekvenser och meningar, som gör att man bara kan flyta med. Det är som en tidvattenvåg som man bara följer.
Romanerna har ett dubbelgångarmotiv och handlar om Asle, en åldrande konstnär, och hans vän med samma namn som håller på att supa ihjäl sig. Jon Fosse har en tendens att skriva om par, för balansens skull, och personerna i "Septologin" återkommer också i böcker som ”Sömnlösa” och ”Det är Ales”. Många av dem han skriver om är ensamma, men samtidigt bundna till varandra.
Konst, Gud, alkoholism, vänskap och döden är andra viktiga teman.
Hyllad dramatiker
Fosse debuterade som romanförfattare 1983 med "Raudt, svart" och har även skrivit diktsamlingar, essäer och barnböcker. Men det är för sin dramatik som han har blivit känd – i Europa är han med över 900 produktioner en av de mest spelade och hyllade samtida dramatikerna. Det kringflackande livet som dramatiker passade honom dock illa. Jon Fosse är känslig för intryck och för människors sårbarheter. Därför ser han aldrig på tv och undviker folksamlingar.
– Det är en högkänslighet. Så jag avskärmar mig och lever tillbakadraget, berättade han i en intervju med TT 2021.
Fosse började skriva "Septologin" efter att han konverterat till katolicismen 2013. Han tog en paus från dramatiken och skrev i stället det som han kallar för "långsam prosa" – handlingen väller fram på över tusen sidor. Texten har något slags märklig, stark existentiell oro och laddning, anser Lars Andersson.
– Samtidigt befinner man sig i en lugn andning. Jag har sett ganska lite av hans dramatik på scenen men där har man en märklig känsla av svävande tid och den finns även i hans prosa. I "Septologin" är han mångordig men det är aldrig massivt, det är lätt.
Annars är Fosses texter ordknappa, och präglas av ständiga omtagningar. De är sprungna ur hans musikintresse och repetitionerna är ett sätt att få in pauser.
– Någon säger något och avbryter sig mitt i, det blir tyst. Det är lätt i ett teaterstycke, men man kan inte göra på samma sätt i en roman, sade han i intervjun med TT.
Skriver på nynorska
Fosse använder många men okomplicerade ord – han kallar det ett ”basspråk”. Det brukar framhållas att hans romaner handlar om ”vanliga”, ”enkla” människor, men de begreppen protesterar han alltid mot.
– De jag skriver om är lika komplexa som alla andra människor. Man är inte enkel för att man inte kan ett akademiskt språk, sade han till TT.
Jon Fosse skriver dessutom på nynorska, ett slags rekonstruktion av norskan som bygger på olika dialekter. Han tycker att det fungerar perfekt för att skriva poesi – oavsett om det är i en pjäs eller roman.
Dramatiken blev hans arbetsfält mest av en slump, han fick ett erbjudande om att skriva en pjäs och debuterade 1994 med "Og aldri skal vi skiljast". Inom loppet av fem år hade han skrivit tio dramer, däribland "Namnet" och "Barnet".
För "Trilogin" fick han 2015 Nordiska rådets litteraturpris – en bok om flera generationer utstötta människor på flykt, som i en recension i Svenska Dagbladet beskrevs som "en malström av ord".