Eva Dahlgren var i 17-årsåldern när hon slog igenom och under hela sitt vuxna liv har hon fått läsa om sig själv när andra har skrivit. Nu kände hon att det var dags att göra det själv.

– Det har blivit väldigt många historier som har farit runt när man har blivit beskriven. Det har blivit som en gigantisk snöboll där det har fastnat en massa grejer genom åren och vissa grejer som inte stämmer med verkligheten och som jag inte vill ha där, säger hon.

Men det är inte för läsarens skull som hon skrivit "Instrumenten", förklarar hon i boken. 61-åriga Dahlgren tänker en del på det där med att dö, och när hon väl är borta är hon rädd att hon ska vrida sig i graven om folk har fått fel uppfattning av henne.

– Om du är intresserad av mig så ska det här vara ett facit. För mig är det viktigt att veta det. Det är tanken på döden som gör att jag har skrivit boken. Att den kryper närmare och att jag inte vill att fel version av mig ska ligga ute när jag en dag är borta. Det skulle vara skräckfyllt, säger hon.

Hon tillägger att allt prat om döden nog riskerar att bygga på den där snöbollen ytterligare och bidra till den ytliga bilden av henne som sorgsen och grubblande, som hon menar finns.

– Det är bara ytterligheterna som får plats, säger hon.

"Det är ju hemskt"

Genom åren har hon fått känna på kändisskapets tuffa baksidor, som när hon och Efva Attling jagades som villebråd av kvällstidningarna på jakt efter den för 30 år sedan så kittlande storyn om ett lesbiskt kändispar.

– Det där är svårt och inget som man kan förbereda sig på eller lära sig i skolan hur man ska känna. Det går ju inte. Jag tror att det i sina värsta stunder är ungefär samma sak som när var och varannan människa råkar ut för drev på sociala medier i dag. Det är ju hemskt. Här kommer en organism som försöker ta dig och så kan du inte påverka den på något sätt, säger Eva Dahlgren.

Den som väntar sig beskrivningar av de mest dramatiska skeendena i hennes liv väntar dock förgäves. Kapitlen i "Instrumenten" handlar om sådant som förhållandet till musikinstrumenten i hennes liv, astmaproblem som barn, promenader på Södermalm och hur det är att ha åldrande föräldrar. Det stora och livsomvälvande, som kärlek och framgångar, finns där också, men lite i bakgrunden.

– När man blir omskriven så handlar det oftast de stora sakerna. Det är helt naturligt, men i själva livet så är det ju oftast de små stegen dit ut som egentligen är intressanta och som får en plats i boken som jag har skrivit. De där små, helt ointressanta sakerna, säger hon och tillägger med ett snett leende:

– Hela boken är egentligen helt ointressant.

Ska bli fler böcker

Meningen är att det ska bli fler delar framöver. Hur många vet hon inte än. Det beror på hur länge hon lever, säger hon.

– Jag känner att boken fungerar lite som när man träffar en ny människa. Man berättar någon liten historia, och sedan en till och till slut så har man fått ihop en helhet av sin vän. Jag hoppas att den här ska fungera på det sättet.

Att samtidigt skriva om andra personer i sin närhet beskriver hon som svårt. Vad ska man skriva och vad ska man utelämna?

– Det kanske inte är så roligt att vara släkting till en kändis. Men samtidigt är det här min historia och det är ingen faktabok. "Tough shit". Jag tror att det där är ett dilemma för alla människor som skriver om sitt liv, men jag har inga taskiga grejer att berätta, säger Dahlgren.

Att öppna sig så mycket för läsarna är heller inte helt lätt.

– När jag var ung så blev jag helt fascinerad av Suzanne Brøgger som har skrivit självbiografiskt under hela sitt liv. Jag har alltid tyckt om hennes böcker och hennes mod att öppna upp så mycket som hon gjorde. Jag skulle själv aldrig kunna öppna upp så mycket i skrift tror jag. Men det kommer nog att utkristallisera sig allt eftersom. Det beror helt och hållet på mina egna behov och det är ju det som är så skönt, att jag helt och hållet får bestämma själv.