De gick barfota genom gräs där det inte alltid fanns stigar. Eftersom farorna kom framifrån gick den lilla flickan Scholastique bakom sin mamma som röjde vägen åt dottern.
– Allt finns i den här titeln, "Barfotakvinnan" får Stefania att leva. Eftersom jag gick bakom henne såg jag alltid hennes nakna fötter.
När Scholastique Mukasonga mer än 50 år senare träffar de franska författare som liksom hon själv sitter i juryn för ett av de största franska litteraturpriserna, Prix Femina, brukar de börja med att berätta om det verk som är centralt i deras egna författarskap. För Scholastique Mukasonga, numera författare till ett tiotal böcker, förblir det hennes andra bok, "La femme aux pieds nus" (2008), den självbiografiska skildringen av hennes mamma, Stefania.
"Mitt hjärta"
Boken är också den andra som nu blivit översatt till svenska och den som på allvar tog henne in i litteraturens värld, förklarar hon på telefon från hemmet i Normandie. Intervjun görs samma dag som Nobelpristagaren Annie Ernaux ger sin presskonferens i Börshuset och när Scholastique Mukasonga får veta att de har samma svenska översättare, Maria Björkman, blir hon överförtjust.
– Eftersom vi har samma översättare ska jag kontakta Maria så att hon tar hem ett andra Nobelpris, ha ha.
"Mina flickor, glöm inte" manade Stefania sina fem döttrar innan hon inledde kvällens berättelser runt eldhärden i Nyamata, Rwanda. Det var flickornas uppgift att föra den muntliga historieskrivningen vidare och Scholastique skulle så småningom få höra från båda sina föräldrar att hon – som nu kunde franska, var utbildad och hade ett internationellt pass – både skulle resa ut i världen och en dag berätta deras historia.
När hon skrev boken om sin mor var det delvis för att hon var tvungen att nå den nivå där hennes föräldrar hade velat att hon skulle vara. Hon ville inte vara "den otacksamma flickan". Men även för hennes egen skull handlade det om överlevnad. Hela hennes familj – utom en bror – dödades under folkmordet på tutsierna 1994. Då bodde hon i Frankrike och var i färd att ta en fransk socionomexamen.
Varje spår förintat
I hennes uppväxtort Nyamata förintades över 50 000 personer, även husen för att radera alla spår av mördandet.
Hur är det möjligt att i detta övervinna all sorg och vrede, att kunna skriva fram en kärleksfull värld utan bitterhet?
– Jag har alltid sagt att jag inte är den litterära typen. Folkmordet gjorde mig till författare, men jag är en otypisk författare, jag frågade aldrig mig själv om jag kunde skriva eller inte, jag skrev för att bevara minnet, det är allt.
Scholastique Mukasonga rörs till tårar när hon talar om sin mor. Direkt efter folkmordet, och utan tanke på framtida litteratur, började hon skriva ner sina minnen av hur modern konstfullt fick elden att överleva natten, av durraodlingens och öltillverkningens många moment och av bakgårdens kvinnliga universum. Scholastique Mukasonga förklarar hur hon tio år senare var tvungen att hitta tillbaka till sin mors ömhet och omsorger för att själv kunna vara mamma.
– Jag var tvungen att skriva boken om min mor, jag var tvungen att väva den till en svepning för att täcka hennes frånvarande kropp. Jag ställde in den i ett litet bibliotek där jag har alla mina böcker, alla översättningar, men "Barfotakvinnan" har jag fortfarande på min kudde, jag sover med den. Jag lägger den på en särskild liten matta.
Dyrbara kor
I boken återvänder hon till en mor som liksom tusentals andra tutsier på 1960-talet hade tvingats lämna sina dyrbara kor och andra tillgångar och tvångsförflyttats till Nyamata – ett område utan vatten, med svårodlad jord men rik på smittbärande tsetseflugor. Scholastique Mukasonga skriver om en kvinna som bestämmer sig för att trotsa omständigheterna och återskapa det liv och bygga det hus som hon hade förlorat.
– Jag ville att det skulle vara en bok om motstånd, naturligtvis är det en bok om Stefania men det är en bok om alla mödrar, det handlar om mödrarna i Nyamata men också om mödrar i dag. Det är en bok om alla dessa mödrar som kämpar för att skapa ett liv och för att hylla livet.
Uppdelningen mellan hutuer och tutsier görs inte längre och i dag läser rwandiska studenter Scholastique Mukasongas böcker om en traditionell kultur som inte längre finns. Själv har hon nu en tät kontakt med landet.
– Jag ser rwandisk tv varje dag. I mitt huvud är jag i Rwanda, och inget hindrar mig längre från att åka dit. Jag är fri, direkt efter den här intervjun beger jag mig dit.