En författare som publicerade en bok om året ansågs tidigare vara en snabbskrivare av stora mått. Men de senaste åren har allt fler börjat ge ut böcker i en allt snabbare takt. Författare som Leffe och Caroline Grimwalker och Sofia Rutbäck Eriksson finns bland dem som publicerar sig mer ofta än brukligt – och Christina Erikson sällar sig snart till skaran.

Hon debuterade 2014 med "Morsarvet" och har sedan dess utkommit med ungefär en bok per år. Nu skriver hon på Svartåsviten, en serie i sju delar à tre romaner i varje – som utspelar sig på Svartå herrgård, dit hon nyligen flyttat.

– Anledningen till att jag kommer att kunna jobba snabbt är för att jag har gjort en väldigt grundlig planering. Struktur och kortare eller längre synopsis finns färdigt för varje bok i serien. Jag vet vad de ska handla om, vilka som är huvudpersoner och vilka konflikter som uppstår. När jag sedan tar tag i ett manus så är det "bara" att sätta sig ner och skriva. Då kan jag beta av ett antal kapitel per dag, säger hon.

Hemligt förlag

Vilket förlag som ska ta sig an mastodontprojektet är dock fortfarande hemligt, men första boken i sviten utkommer hösten 2023, bekräftar Christina Eriksons agent Maria Enberg för TT.

Kristoffer Lind, förläggare på Lind & Co, säger att produktivitet av det slag som många författare nu börjar visa upp hade varit en omöjlighet för några år sedan.

– Du kunde inte ge ut mer än en bok om året för bokhandlarna blev tokiga. De fick hantera för mycket böcker och hann inte returnera till förlagen.

Fördelarna med en serie är också fler än tidigare.

– Nu har den så kallade backlisten blivit mycket viktigare och halva lyssningen i strömningstjänsterna är gamla böcker. Tidigare när det kom en ny bok i serien kunde den förra pocketen få ett uppsving, men utgöra en ganska liten del av den totala försäljningen. Nu aktiveras de gamla titlarna på ett sätt som gör att det blir mycket mer pengar. Det är tacksamt för författare och förlag, säger Kristoffer Lind.

Terapi

Jan Mårtenson, 89 år, gav tidigare i år ut sin femtionde bok i serien om antikhandlaren Johan Kristian Homan. Trots toppjobb inom FN har han sedan 1973 publicerat minst en Homan-deckare om året, men ofta ytterligare en roman eller fackbok.

– Det har varit en sorts terapi för mig, inte minst under mina nästan femton år i FN där jag innehade krävande positioner. Det var ofta ganska stökigt, men då gick jag ut i syrenbersån och satte mig med skrivmaskinen, ett glas dry martini och rökte en kubansk cigarr. Det var en sorts flykt från verkligheten.

För Christina Erikson väntar hårt arbete framöver, då hon även ska avsluta spänningsserien om kommissarie Elias Svensson för Albert Bonniers förlag.

– Det innebär att jag måste få ur mig tre manus under det här året, säger hon.

Hon har tidigare upplevt en frustration över att inte få publicera sig i den takt hon känner sig kapabel till.

– Jag tror att man kanske inte litar på att en del människor har den kapaciteten att arbeta så pass mycket. För där är vi ju olika. Det är ingen tävling, men om man säger till författare som kan producera väldigt snabbt att de max får publicera sig en gång om året kan det vara motsatsen till motiverande.

Lagom efterfrågan

Jan Mårtenson uppger att hans förlag Wahlström & Widstrand har en lagom hög efterfrågan på hans tjänster.

– Deras grundläggande inställning är att de vill gärna ha fler böcker. När jag har lämnat in ett manus ringer de efter en tid och frågar vad nästa bok ska heta. "Det vet jag inte, för jag har inte skrivit den ännu", svarar jag. Sedan ringer de några månader senare och ber mig skriva något allmänt till katalogtexten. Jag har aldrig haft några problem utan de verkar tycka att det är bra att jag skriver snabbt.

Enligt Kristoffer Lind har varje författare sin egen takt, som är svår att påverka från förlagshåll.

– Det finns en rädsla för att kvaliteten ska bli dålig om man skriver så snabbt. De flesta författare har ett visst tempo, och de flesta har också en viss längd. Björn Hellberg skriver till exempel nästan alltid 320 sidor. Ibland har vi haft författare som vi har tyckt skrivit för kort och då har vi försökt få dem att skriva längre, men det har inte gått. Samma sak med tempo, det går inte att knuffa någon att skriva snabbare, vissa har bara lätt för att få ur sig saker snabbt, säger han.

Rättat: I en tidigare version var det fel person på bild nummer två.