"En sons historia" kom i våras och är den fjärde av hennes romaner i svensk översättning. I hemlandet gav romanen henne det prestigefyllda Renaudot-priset – för andra gången – vilket också har lett till att Lafons romaner nu översätts till en rad nya språk. Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm ger sitt pris även till hennes svenska översättare, vilket har gett Lafon anledning att reflektera ännu mer över just översättarens gärning, förklarar hon.

– Det ger mig yrsel att tänka på att finns personer som kan genomföra den här överföringen mellan de två språken. Jag som inte behärskar något främmande språk på det sättet. Jag bor inte i något annat språk än mitt eget.

I roman efter roman har hon gjort ett litet hörn av den franska landsbygden till sitt litterära universum – Cantal. Även om hon bor i Paris sedan 41 år tillbaka är det till detta avfolkade lilla landskap i landets södra mitt som hon återvänder både i sina böcker och i sitt liv. Det var där hon växte upp i en lantbrukarfamilj, och hon har också ett hus där.

Hennes "källplats"

Att hon har förlagt så många berättelser dit är inget medvetet val, förklarade hon i en intervju med TT i våras. Det är en nödvändighet. Cantal är hennes första plats, hennes "källplats".

– Det kan uppfattas som något mycket negativt, som regionalism, något trångt och chauvinistiskt, som ett försvar av det gamla fosterlandet och dess rötter. Men jag funderade inte över det när jag började skriva. Jag kan inte arbeta på något annat sätt än utifrån verkligheten, och det verkliga för mig har sin källa här, sade hon då.

Landsbygdens avfolkning – det övergripande temat i hennes böcker – är lika aktuell i andra länder som i Frankrike, konstaterar hon nu och ser det svenska priset som ett bevis på just det.

– Det är ett erkännande för en dimension som inte är begränsad till ett område, inte till ett land, inte ens till ett språk.

Skolsköterska och gymnasieelev

Marie-Hélèn Lafon skriver korta, täta romaner utifrån verkliga historier som hon fiktionaliserar. Hon gör allt för att undvika varje form av utpekande, förklarar hon. "En sons historia" är en släktkrönika om ett barn som blev till genom en 32-årig skolsköterskas hemliga förhållande med en gymnasieelev på 1920-talet.

Själva berättelsen fick hon från en familj vars medlemmar hon känt i decennier. De hade läst hennes böcker och gjorde henne till vittne med en uppmaning om att skriva. Historien mognade under flera år innan hon hittade den litterära formen.

– Det behövdes lång tid – också eftersom jag har så lite tid, säger Lafon som fortfarande jobbar heltid som lärare i klassiska språk.

– Jag har alltid skrivit väldigt intensivt och under stulna stunder. Jag sitter aldrig åtta timmar vid mitt skrivbord, aldrig! Jag tror att densiteten har att göra med det, men också med min familjebakgrund. Jag kommer från ett universum där man aldrig pratade om avgörande intima saker. Man pratade om arbetet och om andra människor, men inte om sitt inre. Jag tror att min stil också har något med det att göra. Jag lämnar mycket tystnad i mina berättelser.