På mors dag 2007 slogs Frida Boisens liv i bitar. Det var en hektisk dag, hon skulle på barnkalas med sin dotter, och i stressen glömde hon att ringa sin mamma. Klockan 17.02 såg hon att hon hade ett missat samtal, men när hon försökte ringa tillbaka till modern fick hon inget svar.

– Nästa dag ringde de från mammas jobb och sade att hon inte hade kommit dit. Jag kände direkt att hon hade tagit livet av sig – eftersom jag inte ringde, och inte hade skickat blommor, som jag brukar göra, säger Frida Boisen.

Hon sitter uppkrupen i en stor skinnfåtölj i sin lägenhet i Stockholm. Det är ovant för henne att prata om den där ödesdigra dagen. Men nu har hon skrivit boken "Berätta aldrig det här", för att bryta en 13 år lång tystnad om sin mammas självmord.

– Jag har suttit i den där fåtöljen där du sitter nu och gråtit varje dag i sommar. Det var en resa ner i mörker, att minnas allt det här otroligt jobbiga. All skuld och smärta. Men på något vis var det också befriande.

Kunde inte andas

Från barndomen minns hon bullbak, läsestunder och mammans ömsinta röst som ropade "kom nu lilla Fridolin". Allt det var som bortblåst när Frida Boisen kom till hennes lägenhet. Där hittade hon papper om en uppsagd livförsäkring på köksbordet, och ett självmordsbrev, som inleddes med orden: "Frida, nu fick du som du ville".

– Det var fruktansvärt. Jag tänkte, "hur kan hon tro det, det är det sista jag vill". Jag skrek rakt ut, säger Frida Boisen och berättar att hon tiden därefter var nära att bryta samman totalt.

– Jag hade panikångest och kunde inte andas, utan låg bara och kippade efter luft. Jag körde runt i stan och visste inte var jag var eller vad jag höll på med, säger hon.

Utåt var hon karriärkvinnan, som fick utmärkelser, nya toppjobb och skrev uppmärksammade krönikor. När hon berättade om tragedin för sin pappa varnade han: ”jag vet att du skriver om allt men inte om det här". Han var rädd att dotterdottern skulle bli påverkad av sin mormor. En av många myter runt självmord är just att det ska smitta och gå i arv, förklarar Frida Boisen. För barnens skull höll hon tyst, ända tills de var med om självmord i sin egen bekantskapskrets.

– När de satt här och var ledsna över att människor som de känner hade drabbats kändes det inte som att jag kunde vara tyst längre.

Blev slagen

Länge tänkte Frida Boisen att hon hade mördat sin egen mamma. Men en bekant som erbjöd sig att lyssna efter mammans död slog in en kil i skuldkänslorna.

När hon skrev boken sökte hon också efter svar i sin barndom, som var kantad av besvikelser och misshandel. Tio år gammal försökte Frida Boisen att anordna familjeråd, för att "laga det sjunkande skepp" som var hennes föräldrars relation. När de till slut ändå skiljde sig skaffade pappan en stor våning, där det ändå inte fanns något rum för hans dotter.

Men först i vuxen ålder, efter att ha sett en dokumentär om sångerskan Josefin Nilssons destruktiva relation, började Frida Boisen minnas det hon beskriver som sin pappas våld. Första gången det hände var hon fem-sex år.

– Han drog ner mina trosor och slog och slog och slog. Det tog aldrig slut. Det spelade ingen roll om jag vädjade, skrek eller bad, säger hon.

Hon säger att hon blev expert på att tolka sin pappas små irritationstecken, för att förutse nästa slag. Sin fru slog han inte, men hon utsattes för psykisk misshandel.

– Pappa sade till mamma att hon var så jävla ful när hon log – alltså när hon var som allra lyckligast. Vem säger så till den som man ska vara partner med i livet?

Allt mer kritisk

Frida Boisen var sin mammas kristerapeut, men kunde inte rädda henne från bitterheten. I takt med att hon började leva ett eget liv blev hennes mor allt mer kritisk.

– Det första såret i hennes hjärta var när jag flyttade hemifrån. För hon och jag var så otroligt tajta, säger hon.

Hennes föräldrar gjorde två motsatta resor: När Frida Boisen fick en dotter blev hennes pappa plötsligt en omtänksam och intresserad morfar. Men hennes mamma knöt inte an till sitt barnbarn och blev allt mer frän i kritiken av sin dotter.

– Det slutade alltid med att jag grät när vi pratade för att hon var så fruktansvärt elak mot mig, säger Frida Boisen, och fortsätter:

– Det är väldigt sorgligt när man ser tillbaka, hur det kunde bli såhär. För den andra bilden av mamma från när jag var liten var att hon var så otroligt kärleksfull, fin och uppmuntrande. Hon gav mig all kärlek och sade ”fråga på Frida, din röst är viktig”.

Det har Frida Boisen burit med sig genom hela sin karriär. Och med sin bok hoppas hon att äntligen kunna bidra till att tystnadskulturen kring självmord bryts.

– Det vore fantastiskt om någon kan bli hjälpt av boken, det är min högsta dröm.