Ett vinylexemplar av "Dream of indepencence" snurrar ljudlöst i Frida Hyvönens studio på Södermalm i Stockholm. Djupa källarfönster släpper in ljus över två pianon, en liten säng, bord och bokhylla. Här skriver den kritikerhyllade 43-åringen från Robertsfors musik, men bara under barnveckorna. Resterande tid tillbringas i huset i Västerbotten eller på sambon Christian Kjellvanders ställe i Skåne.

Paret ingick i den lilla skara artister som gav sig ut på sommarturné 2020 – då låg publikgränsen på 50 personer, och utan kompband gick de runt ekonomiskt.

– Vi gjorde spelningar två kvällar var på samma ställen, hade med oss barnen, det var väldigt mysigt. Då fick jag också tillfälle att testa låtarna, säger hon.

Tiden före albumprocessen beskriver Frida Hyvönen som en sökandeperiod. Eller period? Hon ändrar sig – sökt har hon gjort sedan födseln. Men det blev i alla fall flera sessioner psykoanalys och många texter som skrevs för byrålådan.

– Jag upplever att det finns vissa tidsrymder i ens liv där man är på väg och ens utveckling känns väldigt tydlig. Sedan finns det platåer och gropar och jag tror att jag var tvungen att ömsa lite skinn, berättar Frida Hyvönen.

Inte imponerad

För fyra år sedan släppte hon den kritikerhyllade skivan "Kvinnor och barn", sin första på svenska. Språkvalet berodde delvis på att hon ville slippa utlandsturnéer – nu längtar hon dock efter att korsa landsgränser igen. Men prestationsångesten har uteblivit efter succén.

– Jag är väl själv inte så imponerad av den skivan om jag ska vara ärlig. Den är väl "fine", men jag har ingen sentimentalitet kring den.

Den gången ville hon undersöka om det fortfarande gick att vara popstjärna efter att man har fött barn. När man redan har skapat "det finaste som finns", hur är det då att skriva en låt? Hon skrev i fyratimmarssjok mellan amningar.

– Att komma i väg en stund och sedan komma hem till sitt gosiga barn igen, det var ganska drömlikt – men lite spända bröst mot slutet av arbetsdagen, konstaterar Frida Hyvönen.

Medveten om död och tid

Frida Hyvönen återkommer ofta till självupplevda händelser eller tankar i låtarna – men hävdar bestämt att de inte är självbiografiska. Hon ser sig snarare som en spion i sitt eget liv, som lånar. Ett exempel är den nya låten "Abyss at bay", om att få barn, om amning och känslorna som kan uppstå i den situationen.

– Man blir medveten om död och tid. Man kanske inte har känt sig rädd för att dö, och sedan kommer ett barn och vänder allt ut och in. "Jag är inte rädd för att förlora mig själv, men jag är ju ansvarig för den här lilla varelsen som är otroligt beroende av mig och som absolut inte får dö", säger Frida Hyvönen.

På en av låtarna liknas fertilitet vid att vara på en fabrik med vakter, när klimakteriet närmar sig är det dags att stämpla ut. På en annan skildras tankar om den konstnärliga processen och hur man kan använda brasklappar för att komma undan ansvar.

Måste sätta gränser

Svårast att få till var titelspåret, den om drömmen om självständighet. Först någon dag innan skivan skulle mixas fick hon till det.

– Jag förlägger den nästan i en mytologisk scen med något slags gudinnevarelse som tänker över sitt liv och hur hon ska ta det vidare. Oberoendet hon har skapat, vad det är och huruvida är det förenligt med att slå sig samman med en annan människa?

TT: Är det det?

– Ja, det kan man verkligen undra, jag tror att vi är många som försöker. För mig är det inte helt självklart hur det ska gå till, men just nu fungerar det bra för mig, säger Frida Hyvönen.

Hon tror att det krävs att man står upp för sig själv och att man tar ansvar för det man behöver göra.

– Att ha sina gränser. Det är ingen annan som kommer att ge dig det utrymmet, det måste man propsa på och ta sin plats.