Peter Fröberg Idling skrev sin förra roman "Julia & Paul" i ett grått, avskalat och arkaiskt landskap. Skrivandet gick segt, och han sögs istället in i det gotländska landskapet utanför fönstren. En skräckroman som han hade läst i en bokcirkel ett kort tag innan, som han själv inte skulle ha valt, började spöka i huvudet.

– Jag funderade på hur det skulle vara att skriva en sådan. Och så satt jag där på Gotland och tänkte: "ja, här till exempel", säger han över en kaffe på Medeltidsmuseet i Stockholm, där han noterar de flera tusen år gamla statyerna runt omkring sig.

Uråldrig historia är närvarande också i den nya romanen. Reklammannen Simon köper en gård på södra Gotland, Nidamörkur, som kompensation för den han förlorade i en bitter arvstvist. När han får sparken från en reklamfirma i Stockholm flyttar han till ön för att bygga ett eget hus. Men enligt folktron var Nidamörkur en plats där avrättningar ägde rum, och från den steniga heden tycks något stiga upp ur det förflutnas mörker.

Våldsamma platser

Platsers våldsamma historia är något som Peter Fröberg Idling har funderat över tidigare – i debutboken "Pol Pots leende" skildrar han ett Kambodja där två miljoner miste livet i folkmordet. Här låter han en fiktiv forskare spekulera kring huruvida brutala handlingar kan förvandla själva platsen.

– Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj pratade om en pogrom i Ukraina där man hade fört in judar i ett hus och tänt eld på det. I efterhand förstod gärningsmännen inte vad som hade farit i dem. Emellanåt kan folk inte förklara sina handlingar, även om det finns en massa efterrationaliseringar. Jag har lekt med tanken på: tänk om det är platsen, och om det öppnas en dörr mot en annan dimension som förvrider allt, säger Peter Fröberg Idling, och lägger snabbt till:

– Men det tror jag så klart inte på.

Inte bara platser kan dölja våld under ytan, noterar han också. I hans första bok ingick en scen från en dokumentär om det ökända tortyrcentret i Pnomh Penh, dit filmarna tog med en av bödlarna som var inblandad i folkmordet.

– I den tomma skolsalen säger de "visa hur du gjorde när det låg folk kedjade på golvet i långa rader här". Och efter några steg går han in i rollen, han skriker åt folk och det blir som en dans av spöken genom rummet som är otroligt suggestiv och läskig. Fram tills dess är han bara en vänlig äldre herre.

Vill höra till

Simon blir med tiden allt mer isolerad och paranoid på Gotland. Han har dessutom köpt gården utan att berätta det för sin sambo. Romanen är som en spegel till "Julia & Paul" – i båda böckerna slutar paren att kommunicera, medan de närmar sig en katastrof.

Men trots gårdsbygget förblir Simon reklammannen från Stockholm i ortsbefolkningens ögon. Föreställningen om tillhörighet är grundläggande i boken, menar Peter Fröberg Idling. Eftersom Simons släkt kommer från Gotland har han en stark känsla av att höra dit.

– Men han har ju samtidigt inte vuxit upp där. Han känner nästan inga människor där. Han vill tillhöra men vad är det han tänker sig att han tillhör? Jag tänker att hela längtan efter samhörighet och identitet är väldigt stark i vår samtid. Man kan se den nya nationalismen som ett uttryck för det, säger han.

Själv känner Fröberg Idling inte samma längtan efter en ursprunglig plats.

– Jag har bott så mycket utomlands att jag har lossnat från det där på något sätt.

Kräktes av obehag

Trots bokens våldsamma tema är det dock främst lust Peter Fröberg Idling beskriver när han talar om boken. Berättandet tog honom tillbaka till barndomen, och ett midsommarfirande i skärgården då de vuxna satt i en segelbåt och barnen underhöll sig själva i båten bredvid.

– Då började jag, som egentligen var väldigt spökrädd, att hitta på spökhistorier. Det slutade med att alla grät, även jag. När jag skrev på det här återkopplade det på något vis till det ursprungliga berättandet, att bara köra, och ändå få folk att sitta fastnaglade. Det fanns något avslappnat och lustfyllt över det, säger han.

En del har han brottats med skräckgenren och faran i att "visa monstret" för tidigt. Han vill inte ge något facit, eftersom han tror att det mest skrämmande alltid finns i läsarens fantasi. Samtidigt undrar han: blev boken egentligen läskig?

Han var tvungen att måla med en allt kraftigare pensel – och till slut blev han själv omskakad av att skriva en av scenerna.

– Jag mådde fysiskt illa och hade iskalla händer. Jag kräktes faktiskt, säger han med mild förvåning.

– Men skräck ger en fysisk reaktion på ett sätt som mycket annan litteratur inte gör.