När fysikern Robert Oppenheimer såg sin uppfinning atombomben explodera för första gången hade de flesta varit tysta. Själv hade han kommit att tänka på en strof ur Bhagavad Gita: "Nu är jag Döden, den som ödelägger världar", berättade han senare i en intervju.

– Det hade inte passat med "vilken enorm smäll", inte heller "det här var en stor explosion" eller "det här var en jättestor explosion", säger Andri Snaer Magnason för att understryka det absurda.

Även dagens tillvaro ligger nära de mytologiska berättelserna, framhåller han. När världens ledare träffas på klimatkonferens i Glasgow i höst kommer de att diskutera hur de kan påverka glaciärer, styra stormar och tornados. Som vore de gudar på Olympen.

I sin egen uppmärksammade bok "Om tiden och vattnet" börjar Andri Snaer Magnason med en ko, urkossan Audhumbla, skapad av rimfrost och omskriven i Snorres Edda.

– Hur kan en frusen ko vara livets början? Det där var aldrig begripligt för mig. Men om man kommer till Himalaya ser man hur glaciärerna är mjölkkor för hela Asien, där alla lever av det här vattnet. Plötsligt insåg jag att den frusna kon inte är någon missuppfattning i mytologin, det är snarare en precis metafor för glaciärernas roll i livet för miljarder människor. Jag använder det här för att hitta ett alternativt språk för de här frågorna. Vi behöver tala om detta – alltid.

Rolig och lärd

Andri Snaer Magnason är ingen nybörjare varken som författare eller aktivist. Han har skrivit barn- och ungdomsböcker som "Den blå planeten" och beskrivs som en både rolig och lärd skribent. I boken "Dreamland" (2006) gjorde han en filosofisk och historisk världsomsegling som mynnade ut i argument mot kraftverksdammen som skulle komma att dränka en del av det isländska höglandet för att ge el åt aluminiumproduktion. Björk skrev förordet till den engelska översättningen.

Hur kom det sig då att inte heller han kunde greppa vidden av exempelvis havsförsurningen? Varför visste han inte att korallreven dör om jordens medeltemperatur stiger med två grader?

– Det var så chockerande. Var fanns rubrikerna? Var befann jag mig när det blev klart att korallreven dör vid två grader och när man bestämde att det skulle vara okej? Att det skulle vara lättare att acceptera det än att förverkliga nödvändiga förändringar och ändra våra dåliga vanor? Hur kunde jag ha missat det? Jag är ändå en ganska välinformerad person.

"Utöka sitt språk"

Begreppens innebörd göms bakom "brus" menar han. I "Dreamland" hade han själv använt sig av en världsbild och av ord som "framstod som förnuftiga och godtagbara". I "Om tiden och vattnet" frågar han sig i stället om människan skulle ha skada naturen lika mycket om den uppfattades som helig. Boken handlar om hur jordens vatten de närmaste hundra åren – under hans barnbarns levnad – kommer att genomgå en fundamental förändring.

– Det är inte så att jag predikar helighet, den mytologiska aspekten handlar om att man kan utöka sitt språk. Hur berättar man om något som är enormt?

Samtidigt tar han avstamp i sin osannolika släkt, och lyckas införliva sådant som att hans morfar opererade Robert Oppenheimers hemorrojder. Men framför allt berättar han om sin mormors och styvmorfars årliga glaciärresor. De gifte sig på Vatnajökull, vars högsta topp till och med är namngiven efter hans mormor, "The brides belly".

– Hon blir 97 nu, nästa torsdag, säger Andri Snaer Magnason som med egna ögon ser hur de isländska jöklarna minskar och som också har satt upp en uppmärksammad gravplakett till minne av den första glaciär som dödförklarats.

En framtid

Samma år, 2019, tvingades morföräldrarnas Jökelforskningssällskap för första gången ställa in sin vårutflykt upp på Vatnajökull på grund av avrinning och lera. Sällskapets färdväg sedan 66 år var inte längre framkomlig.

Ändå erbjuder vetenskapen en framtid, framhåller Andri Snaer Magnason som trots allt uttrycker hopp. Teknologin, resurserna och institutionerna finns, men den enorma kursändring som krävs återstår. När han talar inför unga människor framhåller han att alla generationer har haft sina utmaningar.

– Deras är att de under hela sina yrkesliv, vad de än väljer, måste ändra så mycket att dagens vanor kommer att vara oigenkännliga om 30 år. Det är inte nödvändigtvis negativt. Detta kommer att ge nästan varje jobb en högre mening. Den högre meningen är att rädda planeten och det finns inget högre än det.