Våren 2020 publiceras Carl Cederströms text "Ett år utan sex – gråter som när jag var barn" i Svenska Dagbladet. I den beskriver han hur han efter en skilsmässa har levt i självvalt celibat i ett år – en bedrift som gör honom berättigad till titeln "guldmunk". Dessutom har han börjat städa på ett sätt som för tankarna till en amerikansk hemmafru på Marie Kondo-steroider.

Men just som Cederström har fått ordning på sitt liv får han ett mejl. Det är tv-producenten Karin af Klintberg (i boken enbart kallad "K") som presenterar sig som hans "städ-själsfrände". Hon har läst hans uppmärksammade text och vill göra ett tv-program om städning tillsammans med honom.

Inte modig

"Guldmunken – En kärlekshistoria" handlar om att ge sig hän igen. Om att våga öppna dörren för kärleken. Men det är också en inblick i det mest privata: en skilsmässa, kontrollbehov, svårigheterna i en ny relation och om hur strumporna ordnas i byrålådan.

– Men det är en bok om kärlek, mer än något annat. Det som jag är allra mest nöjd med i boken är kapitlen där den här nya kärleksrelationen dyker upp, säger Carl Cederström.

Att skriva självbiografiskt om det mest privata tycker han däremot själv inte är särskilt modigt. För honom är det mest privata det som en läsare kan känna igen sig i.

– Det betyder inte nödvändigtvis att det är det mest privata för mig. Jag har visserligen aldrig skrivit någonting tidigare där jag känt att det står så mycket på spel. Men för mig är det inte modigt. Det är däremot en annan en fråga när det kommer till att välja att publicera det, säger han och fortsätter:

– Å andra sidan fångar du ju mig nu när jag liksom är i luften och boken precis ska ges ut. Om jag för en vecka sedan stod på en tio meters trampolin och skakade, så är jag nu redan i luften och då är det lite för sent. Nästa vecka kanske svaret blir ett annat.

Skuggfigurer

I "Guldmunken" skildras inte bara den nya kärleksrelationen, utan även ett ögonbrynshöjande drama där Carl Cederströms exfru blir tillsammans med K:s exman. Men det var viktigt att de övriga i dramat fick anta formen av mera oskarpa skuggfigurer utan utseenden och tydliga egenskaper.

– Jag ville i stället försöka skildra det ur mitt och K:s perspektiv, hur det påverkade oss. Det är det som är intressant snarare än exakt hur de andra inblandade är som personer, säger han.

K är däremot både ömsint och ingående beskriven. Vad tycker hon om boken egentligen? Hon tycker mycket om den, är Cederströms omedelbara svar. Hade hon inte gjort det skulle den aldrig ges ut.

Men att skriva om en annan person innebär ett stort ansvar, konstaterar han:

– När jag skriver om mig själv så kan jag ta mig enorma friheter, men när det gäller andra finns det etiska principer jag behöver hålla på.

I slutet av "Guldmunken" uppstår en uppslitande konflikt mellan K och berättarjaget. Det var en passage som Carl Cederström väntat väldigt länge med att skriva. I övrigt skrev han oftast i stunden i takt med att relationen utvecklades, men den här striden var tvungen att vara helt över innan den kunde kläs i ord.

– Om man ska beskriva en konflikt mellan två vuxna människor i en relation så måste man ge den andra personen lika mycket, eller helst ännu större, förståelse. Man kan inte bara hamra fram att hon är dum i huvudet, att hon inte förstår mig eller att hon har gjort något småaktigt. Det måste gestaltas så att man kan förstå båda personerna, säger han.

Kraftfull handling

Även Carl Cederströms barn och de vänner som figurerar i boken har fått läsa den före utgivning. En självklarhet, enligt författaren, eftersom översvallande beskrivningar kan kännas påträngande.

– Att teckna ett porträtt av en person med ett hår som svajar eller en mun som pratar är en ganska kraftfull handling. Många skulle känna sig obekväma av att bli förkroppsligade på det sättet. Därför har det varit jätteviktigt för mig att alla har känt att det har varit okej, säger han.

Relationen överlevde konflikten i boken, och på direkt fråga svarar Carl Cederström att han är lycklig. Men hur är det med städningen? Är hans lycka och lugn fortfarande beroende av att alla plastpåsar i köket är vikta i perfekta små trianglar?

Kontrollbehovet, som präglade hans liv under de fyra år som boken utspelas under, finns inte kvar på samma sätt, är svaret.

– Däremot kan jag säga att städning handlar om system, och Gud vad jag är glad över att det finns system i den här lägenheten. Det vågar jag påstå att mina barn också håller med om – att allt blir enklare och lättare. Så systemet finns kvar, och utvecklas då och då, men inte längre på ett krampaktigt vis.