Under sitt alternativa år – det som inte blev – skulle Jonas Hassen Khemiri inte bara ha varit på litteraturfestivaler i Colombia och Storbritannien. Han skulle dessutom ha gift sig – alla långväga släktingar hade tackat ja till att komma till Sverige. Därefter skulle han tillsammans med familjen och tack vare ett amerikanskt biblioteksstipendium ha bott och arbetat ett år i USA – med eget arbetsbord och dator på anrika New York Public Library.
I själva verket skulle de ha varit i New York alldeles precis just nu.
Hade det inte varit för pandemin skulle National Book Award ha delats ut på en tjusig gala där han med andra ord hade haft alla chanser att glida in.
– Nu kommer jag att sätta mig finklädd 18 november framför Zoom.
Finalistmedaljen kommer dock på posten. Jonas Hassen Khemiri är tillsammans med sin översättare Alice Menzies nominerad för sin senaste roman "Pappaklausulen", eller "The family clause" som den heter på engelska, i kategorin bästa översatta bok, något som han beskriver som "svindlande" och "en otrolig ära". 1973 blev även Tomas Tranströmer finalist, för "Windows and stones" tillsammans med sina översättare May Swenson och Leif Sjöberg, men fler svenska finalistförfattare är svåra att finna på prisets hemsida.
– Det är otroligt roligt att boken har kommit så här långt. Det är inte så lätt med översatt litteratur i USA, det här är roligt för alla som jobbat med boken. Det är klurigt att få till uppmärksamhet för översatt litteratur i USA.
Packat och packat upp
Under våren och sommaren packade han och packade upp igen, flera gånger. Pandemin omöjliggjorde visumet till USA-året. Även den lanseringsturné – hans första i USA – som han skulle ha gjort i juni blev inställd. Nomineringen är dock trösterik också eftersom den visar att romanen klarat sig själv.
– Jag känner att det matchar boken att jag inte har kunnat vara där, den handlar ju mycket om en familj som är präglad av att vissa personer försvinner, säger Jonas Hassen Khemiri som tycker sig märka att pandemiåret även påverkar själva förståelsen av den.
– Det kanske finns en klaustrofobi som i boken som matchar det här läget.
Tidigt i våras lämnade han in en ny pjäs till Dramaten. Syftet med det amerikanska biblioteksstipendiet, Cullman Fellowship, var att få möjlighet att göra unik research på New York Public Library till ett helt nytt projekt som han än så länge håller för sig själv.
Men något annat nytt och stort har han än så länge inte kastat sig ut i. Däremot omprövar han mycket av det han tidigare trott varit givet.
– Jag har tänkt att jag egentligen inte behöver världen så mycket, att det är en nyckel till varför skrivandet och böckerna har varit så viktiga. Alla de där berättelserna som vi har och berättar för oss själva, de har varit min myt på något sätt. Under det här året när allt ställts in har det blivit väldigt tydligt för mig att jag verkligen behöver världen.
Klack till i hjärtat
Samtidigt som han är glad över att barnen slapp sitta i amerikansk karantän klack det till i hjärtat när han och familjen fick en videofilm från en släkting på firandet i New York efter att Joe Biden deklarerat sin seger i presidentvalet.
Ändå är det inte det makalösa och storartade som Jonas Hassen Khemiri saknar allra mest under pandemiåret 2020.
– Jag saknar det halvdana: superlånga ganska dåliga hiphopkonserter. Jag saknar att titta på en otroligt usel pjäs bara för att se fram emot paus. Jag saknar de här mittemellan-upplevelserna. De gjorde något med oss de också, och de är svåra att återskapa. Plus att jag saknar släkt och vänner som jag knappt sett förutom på skärm.