Intervjun sker på Södra teatern i Stockholm där 210 kvinnliga skådespelare den 19 november 2017 läste upp anonyma vittnesmål om hur kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier inom film- och teatervärlden. Den då 25-åriga Irena Pozar följde uppropet via Aftonbladets hemsida. För bara en månad sedan tittade hon på det igen.

– Det är nästan mer drabbande nu – det som sägs är fortfarande så vidrigt och nu vet man att inte så mycket hände. Man vet ju att de män som det här uppropet handlade om – de flesta av dem är kvar och arbetar med kvinnor. Då blir det så kränkande att titta på de här kvinnorna som vände ut och in på sig själva och att veta inget hände förutom att de fick ta en massa skit.

Som chefredaktör för Veckorevyn blev hon 2020 utsedd till årets journalist för "tung journalistik och fjäderlätt handlag" i en digital tidning som numera skriver både om anmälda övergrepp mot tonårstjejer på HBV-hem och om smink. Nu bokdebuterar hon med "Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades". Men också i Sverige ledde metoo-rörelsen till att vissa män förlorade sina jobb, och till en djup kris i en anrik institution som Svenska Akademien – ordet "inget" tar hon också tillbaka.

– Det är inte så att ingenting hände, men i relation till vad det kostade hände väldigt lite. Det var jobbigt att sätta ord på och börja tänka på det som man varit med om, det är jobbigt att gå in i den känslan igen. I vissa fall blev man kanske medveten om saker som man inte hade formulerat.

"Hysterisk, farlig och ful"

Varje feministisk rörelse har när den varit som starkast utmålats som "hysterisk, farlig och ful" hävdar Pozar under intervjun. I boken är tonfallet något mer nedtonat. Där sätter hon in metoo i ett historiskt sammanhang med referenser ända tillbaka till antiken. Den backlash som drabbade just metoo-rörelsen menar hon bestod i flera delar. Kvinnor som berättat om övergrepp kunde senare bli beskyllda för att vara lögnerskor och hämnerskor, eller för att i grunden bara vara besvikna över att ett engångsligg inte blivit en relation, framhåller hon.

– Och det där stämmer absolut inte, det är inte det som de här vittnesmålen består av. Men våren 2018 ser vi hur de här åsikterna får utrymme i medierna, och det är också vad kvinnor jag talat med får höra i samtal. Man får höra saker som "räcker det inte nu, kvinnor som har så mycket makt, varför ska ni hela tiden ha mer?".

Medierna spelar också en stor roll för metoo-rörelsens backlash, skriver Pozar. Inledningsvis bidrog det mediala strålkastarljuset till metoos starka genomslag, men i takt med att medierna själva gjorde sig skyldiga till publicistiska övertramp lät man också "båten kantra över åt andra hållet", anser hon. Nu var det i stället utsatta män som fick berätta om konsekvenserna av att bli utpekade.

– Jag tycker ju som journalist och människa att det är ett intressant perspektiv och jag har aldrig varit emot att lyssna till vad de har att säga, men samtidigt kapade man kvinnornas möjlighet att komma till tals om strukturella återkommande upplevelser. Jag tycker att medierna köpte sig fria på ett gammalt och enkelt sätt, säger Pozar som hävdar att medierna övergav de många tusen kvinnor som delat med sig av smärtsamma upplevelser i stället för att gå vidare och fördjupa rapporteringen.

– När det inte var coolt längre, när debatten svängde, så bara släppte man det. Nu passade det inte längre.

Kärnan i det anonyma

Det är de många anonyma uppropen – även från grupper som narkomaner, prostituerade och gömda kvinnor – som är själva metoorörelsen, enligt Pozar. I dessa var berättelserna också anonyma, hävdar hon. De utpekanden som lett till förtalsdomar – just nu fler än tio uppger Irena Pozar – har i regel gjorts på sociala medier och ingår i det bakslag som hon beskriver.

Tingsrättsdomen för grovt förtal mot medieprofilen och journalisten Cissi Wallin är den mest uppmärksammade.

TT: Men finns det inte anledning att försvara ett rättssamhälle där det är olagligt att peka ut personer för våldtäkter som de inte blivit dömda för?

– Jo. Men det jag tänker på mest när det gäller förtalsdomarna är vad de gör med vanliga tjejer. Förtalsdomarna har fått en avskräckande effekt på människors vilja att tala med varandra och att vilja tala med journalister, säger Pozar som lyfter fram vikten av en sexualbrottslagstiftning där fler anmälningar leder till fällande domar, och där de som anmäler åtminstone får ett bra bemötande.

"Inte som rörelse"

TT: Finns det inget fog för att kritisera metoo-rörelsen för att ha gått för långt?

– Nej, inte som rörelse. Det har säkert funnits vissa forum där man uppmanats att namnge förövare. Men sett till det stora hela så nej.

I stället återkommer hon till de anonyma uppropen med berättelser från 100 000 kvinnor.

– Allt detta och i stället pratar vi om att medierna gjorde 20 felaktiga publiceringar. Jag kokar! Det är de här kvinnorna som känner att de bär hundhuvudet, att de måste försvara sina upprop. Vi är skyldiga alla de här kvinnorna upprättelse.