18 år gammal hörde Negar Naseh sin moster berätta om livet i Iran på 80-talet, då landet låg i krig med Irak. Hon pratade om sin balkong – och Negar Naseh såg en bild framför sig av en havande kvinna som står ute bland växterna med sitt första barn. Redan då började hon skriva på boken som kom att bli "En handfull vind". Den inleds hösten 1978, när revolutionen skakar om alla iraniers liv.
Genom en märklig slump ges den ut nu, 20 år senare – nästan samtidigt som protestvågor återigen sköljer över landet, sedan 22-åriga Mahsa Amini dog efter att ha häktats av landets moralpolis.
– Det var en bisarr slump och en märklig känsla. Den feministiska rörelsen under den iranska revolutionen var liten men förstod snart att revolutionen bytt spår. Vissa i vänstern förstod också men feministerna fattade snabbt eftersom så många lagar infördes tidigt där man skulle trycka ned kvinnans rätt, säger Negar Naseh.
Spillror av revolutionen
Under tio år arbetade Negar Naseh med texten innan hon lade undan den, för att återuppta skrivandet för fyra år sedan. Boken rör sig inte i politikens brännpunkt, utan snarare i spillrorna efter revolutionen. I centrum finns Minou, som gör sig redo att resa till sin man i Sverige. Hon är innesluten i hemmet, där flera aktivister söker skydd under revolutionen – bland annat Akram, en ung kvinna som också har blivit sviken i kärlek av en manlig revolutionär.
– Jag hade en period precis innan jag började skriva boken igen när jag tittade på allt av Pedro Almodóvar. Jag var så fascinerad av de kvinnliga relationerna, vänskaperna och familjerelationerna. Jag förstod att det var min ingång.
Boken skildrar hur kvinnornas liv kringskärs allt mer, när huvudduken blir obligatorisk och nya familjelagar tillåter tvångsgifte och våldtäkt inom äktenskapet. Negar Naseh visar också hur feministrörelsen i väst – med Kate Millett i spetsen – visserligen hjälpte till att dra uppmärksamhet till sina systrar i Iran i slutet av 70-talet. Men samtidigt förstod de inte riktigt rörelsen. De tyckte att den var för liten, för tandlös.
– Många i Iran var aktiva och fortsatte att vara det, men deras röster har aldrig varit så uppmärksammade, säger Negar Naseh, som trots allt ser att den feministiska rörelsen har fått en stor symbolisk betydelse i Iran nu.
När kvinnorna – och hela folket – återigen står upp för demokrati tycker hon att omvärlden har reagerat för svagt och för långsamt. Efter att internet stängts ner är det främst exiliranier som har vädjat till omvärlden om stöd. Det är komplicerat för Negar Naseh – hon växte upp med föräldrar som lämnade Iran och hade en starkt politiskt färgad barndom. Det gör att hon ryggar för det svartvita. Hon vill egentligen inte se sig som en talesperson.
– Samtidigt blir man politisk om man lever i en politisk tid.
Kultur visar det mänskliga
Litteraturkritikern Sara Abdollahi har kommit till en liknande slutsats. Hon flydde från Iran som barn och känner både hopp och sorg över det som nu händer. I samband med protesterna lade hon upp en bild på sociala medier med texten ”om du tycker det är jobbigt med alla uppdateringar om Iran, tänk då hur utmattande det är att leva i det”.
Efter det skrev iranier till henne: ”var vår röst utåt”. Sara Abdollahi känner ett ansvar att använda sitt inflytande, och anser att varje tagg med #mashaamini spelar roll.
– Internet har blivit ett sätt att kommunicera med världen och varandra. Om alla gör det är det som att militären omringas av hela världen. En närvaro skapas och det hade varit fint om vi som är verksamma kulturarbetare här i Sverige läser en dikt, delar den på nätet och taggar, liknande det vi har gjort med Ukraina, säger Sara Abdollahi.
Nu har företrädare för svenskt kulturliv dragit igång flera upprop för Iran. Och både Naseh och Abdollahi anser att kulturen har en roll att spela.
– Kulturen och litteraturen kan visa på mellanrummen, mänskligheten och det existentiella. Jag tänker på Marjane Satrapis "Persepolis", hur den rör sig mellan det vardagliga livet och det politiska skeendet. Kulturen kan visa hur en helt vanlig vardag kan luckras upp och försvinna, säger Sara Abdollahi.
Ljus känsla
Sara Abdollahi är noga med att inte utgå från västerländska schabloner i sina beskrivningar av Iran. Negar Naseh skildrar också en av de gamla förövarna nyanserat, hon går innanför huden på den störtade shahen och undersöker i sitt epos hur revolutionens efterdyningar påverkar många liv, i decennier.
Nasehs bok är politisk, men hon söker sig bort från det alltför uppenbara – och ville trots de våldsamma skeendena skapa en varm, ljus känsla.
– Jag har skrivit mycket utifrån ilska förut men här var jag tvungen att passa mig. Det finns mycket som har varit starkt och varmt och bra med att tillhöra en minoritet, i relation till majoritetssamhället, med en känsla av en gemensam kamp. Samtidigt som det hela tiden är en klangbotten som är mörk, sorglig och tung.