Året var 1913, bröderna Peder och Staffan Nyblom var 10 och 11 år gamla när de lämnade Stockholm och reste mot Österrike och klostret i Kremsmünster. Sex år senare tog de sig hem genom ett krigshärjat Europa, en av dem dödssjuk.

Mer än så visste inte Sofia Nyblom om sin farfars tid i Kremsmünster, men ju mer hon tog reda på desto tydligare blev det att åren i klostret hade präglat den vuxne Peder.

– Jag minns hur farfar hutade åt min lillebror någon gång för att han lipade. Det satt djupt det där, att män inte ska visa känslor. Min pappa har beskrivit honom som hård och kall, en typisk machoman. Men hur blev han det då? frågar sig Sofia Nyblom.

Sommaren efter att pojkarna anlände till klostret bröt första världskriget ut. De följande åren präglades av svält, hård exercis och skolkamrater som skickades ut i fält för att aldrig återvända. Att paret Nyblom lät sina pojkar vara kvar i Österrike under brinnande krig är något Sofia Nyblom har fått kämpa för att förstå.

– Deras mamma Olga reste ned till klostret 1916 och jag tänkte att: Men varför tog du inte hem dem? Men hon var fast besluten att hennes barn skulle få en bra utbildning och kämpade för att de skulle gå kvar.

En svårsmält pusselbit

I början av 2000-talet inleds det som Sofia Nyblom kallar för katolska kyrkans metoo-rörelse. Från hela världen kommer rapporter om sexuella övergrepp mot barn som har begåtts i kloster, på prästseminarier, i kyrkor och på barnhem i årtionden. 2010 uppdagas det att Kremsmünster finns bland de utpekade institutionerna.

Det är nu Sofia Nyblom bestämmer sig för att gräva djupare i sin farfars historia. Strax innan hon åker till klostret för första gången pratar hon med den forskare som har utrett övergreppen i Kremsmünster och på flera andra ställen. Han ger henne en viktig, men svårsmält, pusselbit.

– Han sade till mig att om din farfar gick på den här skolan och dessutom sjöng i kören så har han förmodligen blivit utsatt för övergrepp.

Det avgörande mötet

Via efterlämnade brev, intervjuer med tidigare elever och klostrets detaljerade skolkrönikor – där allt från uppsatsämnen till dagliga aktiviteter finns nedtecknade – skapar sig Sofia Nyblom en bild av hur livet i Kremsmünster kan ha tett sig för de två pojkarna. Sitt möte med en svensk man som, precis som Peder och Staffan, blev skickad till klostret som barn, beskriver hon som helt avgörande.

– Hans sätt att beskriva sin skoltid och sina upplevelser, det var så starkt. Han minns inte exakt när övergreppen började och slutade, men han sade att det började i princip med detsamma han kom dit. Han beskrev hur han allt oftare blev sjuk, fick magont och influensa. Det hela ekade väldigt bekant och gav mig något slags licens att berätta Staffans historia på det sätt som den skildras i boken.

I "Pojkarna i klostret: En släkthemlighet" är farfaderns äldre bror Staffan den som råkar mest illa ut. Staffan är predestinerad att bli präst och när Peder bor inackorderad hos en kvinna i byn flyttar hans storebror in på klostrets internat. Ungefär samtidigt börjar hans betyg att dala.

– Det första jag försökte skriva var faktiskt övergreppsscenen. Jag kände att jag måste se om jag kan skriva den. Kan jag inte det, då får det vara.

Etisk balansgång

Sofia Nybloms familj har ännu inte läst boken, men hon är inte nervös för hur de ska reagera.

– En anledning till att jag har velat vara så noggrann är att det är en etisk balansgång – får man göra så här med verkliga människor? Men jag känner mig trygg i vad det blev.

Trots gedigen research tvekar hon att kalla boken för en verklighetsbaserad berättelse.

– Porträtten i boken bygger antingen på verkliga personer eller är sammanfogade av flera olika bitar. Men ibland fanns det väldigt lite att gå på och delar av berättelsen är mina fantasier. För mig är det här en historisk roman.

Den stora frågan: Vad var det egentligen som hände?, har hon fortfarande inget entydigt svar på.

– Att farfar var en överlevare, det vet vi. Men exakt vad han överlevde, det vet vi inte.