Huvudpersonen i Katie Kitamuras bok vet inte om hon ska bo kvar i Haag och hur länge hon ska få ha sitt jobb som tolk vid Internationella brottmålsdomstolen där. Hon rör sig osäkert genom världen och tar en dag i taget. Hennes tillstånd tycks vara ett uttryck för den osäkra värld vi plötsligt befinner oss i.
– Ja, till 100 procent. Boken handlar om den kognitiva dissonans det innebär att leva i den här tiden av extrema historiska händelser – det känns som att vi kränger från kris till kris. Hur hittar vi mening i en värld där vi går mot en klimatkatastrof, samtidigt som vi tänker ”vad ska jag laga för lunch till mina barn?”.
Glappet mellan vardagsbekymmer och en dramatisk världspolitik har präglat livet i USA de senaste åren, tycker Katie Kitamura. Hennes ansikte spricker upp i ett brett leende när hon erkänner att varken hennes huvudperson eller hon själv lyckas hantera den tudelningen särskilt väl.
– Det håller på att göra mig galen.
Närhet som hot
Hon är född i USA men har japanska föräldrar och växte upp med känslan av att det finns saker som inte går att översätta. Tidigt insåg Katie Kitamura också att den som behärskar ett språk har makt. Hennes erfarenheter har destillerats till ingredienser i romanen "Närheten", där en ung kvinna tolkar åt en expresident som anklagas för krigsbrott i domstolen i Haag.
– I början hänvisar hon till sig själv som en medvetandefri zon, en kanal som språken passerar igenom. Men hon ser att hon förändras av språken som flödar genom henne och att hon också förändrar språken hon talar, säger Katie Kitamura.
Idén fick hon för flera år sedan, när hon på radio lyssnade till Liberias forne president Charles Taylor, som stod anklagad för krigsbrott. Trots kunskapen om hans brott kände hon sig påverkad av hans ord – och insåg hur lätt språket kan manipuleras.
– Jag ville fundera över språkets moraliska tvetydighet, säger hon.
Är det ens bra att i litteraturen alltid skapa empati för personer, och deras synsätt? undrar Katie Kitamura. Hon ville framställa expresidenten som en till synes vanlig person. Genom språket skapas sedan en intimitet mellan honom och tolken, som han använder för att försöka göra henne till sin förtrogna. I efterhand insåg Kitamura att hon beskrivit flera situationer där närhet döljer sexuella trakasserier och hot.
– I USA är intimitet och empati ord som anses vara något otvetydigt gott. Men boken är full av oönskad intimitet som blir ett verktyg för att förstärka makt.
Skipas rättvisa?
Expresidenten kritiserar också domstolen för att vara en imperialistisk institution som främst straffar länder i Afrika. Det är ett användbart resonemang för honom, framhåller Katie Kitamura, men hon ser det också som giltig kritik.
– USA, Ryssland och Kina har inte skrivit på och följer inte domstolens jurisdiktion, så det finns en obalans. Vad betyder det för att kunna skipa internationell rättvisa?
I samband med Ukrainakriget diskuteras krigsbrott igen – och efter att Ryssland gick in i Ukraina skickade många läsare videoklipp till Katie Kitamura av tolkar som grät när de tolkade Ukrainas president Zelenskyj.
Men när hon skrev boken var det brexit hon tänkte på.
– Känslan av att Europas ideal är under attack färgade atmosfären runt omkring mig. Det var också personligt, min man är brittisk och mina barn har brittiska pass — under de första sex åren av min sons liv hade han tillgång till Europa och plötsligt hade han inte det, säger Katie Kitamura, som ser en röd tråd mellan brexit, Trump, Rysslands roll i de frågorna och kriget i Ukraina.
Faderns frånvaro
"Närheten" präglas av suggestiv spänning som inte beror på någon rafflande handling, utan på huvudpersonens känsla av ovisshet. Den färgar också hennes relationer – hon väntar oroligt på sms från en man som aldrig svarar.
– Romanen handlar inte om teknologi, men jag ville skriva om ett fenomen som känns samtida, ”ghosting”, och den konstiga, okroppsliga kommunikationen via mess. Jag ville skriva om en relation som kretsar kring frånvaro.
Samtidigt är en annan frånvaro än mer påtaglig för huvudpersonen – och för Katie Kitamura själv. Hon inser att hon i sina två senaste romaner har bearbetat sin pappas död, en upplevelse som skakade henne i grunden. Och inte förrän hon skrivit klart "Närheten" insåg hon att hon hade varit i staden hon skrev om, tillsammans med sin far.
– Jag hade en massa barndomsminnen som flöt omkring och plötsligt förstod jag deras kontext och var de utspelades. Det var en magisk upplevelse av att få tillbaka det förflutna. Så jag gjorde något jag inte brukar, jag skrev in det direkt i boken.
