Svenska Akademiens presskonferens med Gurnah är digital, tekniken fungerar inte helt smärtfritt och frågorna är betydligt färre än vad de brukar vara på Nobelpristagares presskonferenser i Börshuset i Gamla stan. Dagen före har Gurnah tagit emot diplom och Nobelmedalj på det svenska residenset i London under en eftermiddag som han beskriver som ljuvlig.

– Det var underbart, en väldigt trevlig ceremoni med en liten grupp människor: min familj, mina barn, deras partners och några vänner, min förläggare, min agent. Jag kände alla som var där och tyckte om alla. Det var mycket bra och medaljen är vacker. Ambassadören och hennes medarbetare var väldigt välkomnande.

Inte ett ord

Sedan tillkännagivandet i oktober har han inte haft ro att skriva ett ord, berättar han, men uttrycker heller ingen oro för att skrivpausen ska bli för lång. Trots alla gratulationer har han inte hört ett ord från regeringen i det land där han bott sedan 1967.

TT: Är du förvånad?

– Nej, inte egentligen inte. En stor del av responsen har handlat om att fira att priset gått till en afrikansk författare, det är möjligt att det kan vara en förklaring – att de inte ser den här författaren som någon som de är skyldiga att gratulera. Men jag är lycklig över att kunna säga att jag har blivit gratulerad av Tanzanias president.

Blir allvarlig

Årets Nobelpristagare kom till England som flykting från Zanzibar och Tanzania. Emigration och kolonialismens återverkningar är viktiga teman i hans romankonst. Tillfrågad om hur han ser på den brittiska respektive franska regeringens sätt att hantera de tusentals flyktingar som försöker korsa den brittiska kanalen på livsfarliga sätt blir han allvarlig. De britter som möter flyktingarna på stranden i Dover verkar bry sig mycket mer än regeringarna, konstaterar han.

– Det finns något ganska omänskligt i det här två regeringarnas svar, i synnerhet den brittiska regeringens som jag vet lite mer om än den franska regeringen.

– Det är som om de inte har några erfarenhet av flyktingar, som om det här inte har hänt tidigare, när Europa under de senaste 70 åren har haft erfarenheter av våg efter våg av flyktingar som visat sig ge avgörande bidrag till samhället.