När det franska modehuset Louis Vuitton 2013 lät modellerna skrida längs med catwalken iförda lappade denimplagg var det kanske det slutgiltiga beviset på att en urgammal japansk fattigmanstradition slutligen tagit sig in i finrummet. Från att ha betraktats som en närmast skamlig påminnelse om ett påvert förflutet har borotextilierna intagit en självklar plats i konstgallerier och hos lyxiga modemärken.

Men så har det alltså inte alltid varit. "Boro" betyder ungefär "trastextilier" på japanska, och när Östasiatiska museet i Stockholm nu öppnar portarna igen efter att ha hållit pandemistängt är det med en utställning om just boroföremålens kontext och historia.

"Boro – nödens konst" innehåller ett hundratal boroföremål inlånade från museet Amuse i Tokyo, som har en unik samling.

Specifika sömmar

Petra Holmberg, intendent på Östasiatiska, understryker att behovet av att lappa och laga förstås är ett världsomspännande fenomen. Det tar sig dock olika uttryck för olika tider och platser.

– Just när det gäller boro har man haft tillgång till vissa typer av material och utvecklat speciella sömmar som är specifika för ett visst område, i det här fallet norra Japan. Japansk textil har fortfarande en väldigt stor plats i världen, och det är många som uppskattar borons speciella estetik, säger hon.

Bland annat har bristen på ull och bomullstyg i den nordligaste delen av Japan gjort att hampa, ofta i flera lager för värmens skull, historiskt sett har dominerat borotextilierna. Lägg till det till lappning med de dyrare bomullsbitarna, som ofta köptes på andrahandsmarknader.

Motvind

Att boron har blivit så populär och hyllad i modern tid har flera orsaker. En är den stora samling som den japanske etnologen Chuzaburo Tanaka samlade ihop under 40 års tid, samma samling som "Boro – nödens konst" lånat sina föremål ifrån.

– Han jobbade verkligen i motvind. Det var få som uppskattade boron före hans insats, inte ens den japanska hemslöjdsrörelsen. Ofta är det ju så att det är de lite "finare" föremålen som visas när något ska representera en nationalitet, säger Petra Holmberg.

Besökarna på Östasiatiska får bland att ta del av klassiska boroplagg, men även andra textiler som till exempel så kallade "förlossningstyger" – lappade tyger från flera generationer, på vilka kvinnorna födde sina barn som ett slags välkomnande till livet.

– Jag tror att de flesta kommer att bli berörda och få en känsla för hur personerna som har använt textilierna har levt, säger Petra Holmberg.

Många åtgärder

Att Östasiatiska nu kan öppna igen med stöd av pandemilagen har föregåtts av en lång väntan, enligt överintendent Ann Follin. Under tiden har museet arbetat med hur man ska kunna hålla öppet på ett smittsäkert sätt – bland annat sker allt köande utomhus och besöksflödet styrs genom huset. Besökarna bokar slottider, möbleringen och skyltningen har anpassats och all personal har utbildats i hur man minskar smittspridningen. Dessutom har det digitala utbudet ökat och många utställningar har fått ny, beröringsfri teknik.

– Vi har längtat otroligt mycket efter att kunna öppna för besökare igen och vi vet att besökarna har längtat tillbaka. Vi vet att museerna är väldigt viktiga kulturinstitutioner och viktiga för att folk ska må bra, säger Follin.