"Lite statistik: Antal gånger jag har träffat min pappa: 0. Antal gånger jag har pratat med min pappa: 0. Antal mejl eller sms jag har fått från min pappa: 0."

I "Min storslagna död", den andra delen i Jenny Jägerfelds Skärblackatrilogi, har Sigges liv blivit mycket bättre. Han trivs med tillvaron hos sin minst sagt excentriska mormor på hennes pensionat The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka, och ingen är taskig i skolan. Jenny Jägerfeld är själv uppvuxen i Skärblacka, och det var den familjära miljön som fick henne att först börja skriva böckerna om Sigge. Hennes barndomshem var, precis som pensionatet, ett originellt ställe fullt av djur och samlarobjekt.

– Det var en rolig miljö att befinna sig i och lätt att vilja förlägga en handling i, och jag känner den så himla väl, säger hon.

Mänskliga relationer

Visst, Sigges pappa lyser fortfarande med sin frånvaro och Sigge tänker på det ibland, men tankarna upptas just nu mest av att de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan plötsligt vill värva honom till sitt coola hiphop-band. Med en julshow nära förestående blir Sigge allt mer stressad, och börjar undra varför det är så svårt att få nya vänner utan att samtidigt svika sin bästa vän?

Och – tänk om priset man får betala för att äntligen vara populär är att bli någon man egentligen inte är?

Det som främst driver Jägerfeld att skriva är dock lusten att berätta historier. Och med sig i berättandet har hon förstås sitt arbete som psykolog och de frågor hon får i sin återkommande frågespalt i Svenska Dagbladet. I "Mitt storslagna liv", den första boken om Sigge, utsätts han för mobbning.

– Jag får återkommande frågor från barn som handlar om vänner och om varför man blir mobbad. Vuxna brottas också med mänskliga relationer, men barn är mycket mer maktlösa och utsatta. Att anpassa sig till gruppen och försöka smälta in är en del av att vara en social varelse. Sticker man ut för mycket kan man bli utesluten, det gäller ju även vuxna, säger hon.

Egen erfarenhet

Jenny Jägerfelds ungdomsböcker väjer sällan för de svåra frågorna. I "Brorsan är kung" och "Comedy queen" avhandlas till exempel transfrågor och självmord, ämnen som krävde mycket research. I Siggeserien vågade hon lita mer på sin egen erfarenhet "som psykolog, författare och människa".

– Man kan ha de bästa av intentioner men ändå skriva på ett sätt som gör det värre för den grupp den handlar om. Men här kände jag att jag hade mycket med mig från de jag har träffat, även om jag naturligtvis inte använder mig av enskilda fall eller historier. Man kan ju leta i sig själv också, alla har ju någon gång känt sig utanför eller känt att man inte har passat in, säger hon.

Jenny Jägerfeld har många gånger prisats för sina böcker: Augustpriset, Astrid Lindgrenpriset och Barnradions bokpris är några av utmärkelserna. Och det som ofta återkommer i motiveringarna är hennes förmåga att respektera sina läsare, en respekt som lyser igenom i texterna. Utan den respekten – inga läsare, menar hon.

– Barn märker direkt om man inte respekterar dem. Man blir ju själv jätteirriterad om någon daddar med en. Har man inte den respekten i det man skriver så kommer de ju inte att vilja läsa utan bara tycka att man är nån himla tönt, säger hon.

Humor och allvar

Ett annat utmärkande drag för Jägerfelds böcker är att låta humorn ta plats bland allt det svarta. Läsaren måste få både gråta och skratta, och humorn behövs för att driva berättelsen framåt. Har man roligt när man läser vill man ju gärna bläddra en sida till.

– Humorn spelar en otrolig roll när det gäller att ta till sig saker. Så är det i terapirummet också, att man får en liten frist när man skrattar. Jag har haft klienter som har pratat om fruktansvärda saker, men som mitt i allt har kunnat garva. Det blir en tillfällig ljusning i allt det där tunga. Jag skulle kunna strunta i humorn, men den kommer ändå alltid när jag skriver, säger hon.

Däremot rensar Jenny Jägerfeld ofta bort en hel del roligheter för att inte ta udden av allvaret, det får ju inte bli förmycket. Men just kombinationen av humor och allvar hoppas hon ska uppmuntra läsarna att känna mer.

– Om man får använda en klyscha så kanske man öppnar sitt hjärta lite när man skrattar. Man blir lite "off guard", lite överraskad, och öppnar upp. Om man sedan serveras något jättesorgligt, då går det lättare in, säger hon.