Hon bor tillsammans med sin farmor Iryna i Charkiv i nordöstra Ukraina. Hon går i skolan, gillar att måla och hon kan spela Tjajkovskij på piano. Hon tycker mycket om sina kompisar och när hon fyller tolv år bjuder hon in dem till bowlingkalas i gallerian.

Tio dagar senare vaknar Jeva tidigt på morgonen av höga smällar. Först tror hon att det är bilar som krockar, men snart förstår hon och farmor att det är ryska raketer som slår ner i staden. Rysslands invasion kommer som en chock.

– Fram till sista sekunden så trodde vi inte på det. Vi trodde att det var struntprat. Vi har släkt och vänner i Ryssland och vi har hälsat på i Sotji där min gammelfarmor bodde. Vi kunde aldrig föreställa oss att det skulle bli krig. Vi kunde inte tro att livet skulle förändras så, säger Jeva Skalietska.

"Vill dela med mig"

Snart tvingas hon inse krigets verklighet. Nyligen oroade hon sig över att komma i tid till skolan och om de äldre killarna tyckte att hon var söt.

Nu är orosmomenten förbytta till ständiga explosioner, panikångestattacker i skyddsrummet och brist på el, vatten och internet. Sedan en strapatsrik flykt västerut, över gränsen till Ungern och slutligen hela vägen till Dublin tack vare några hjälpsamma irländare.

Erfarenheterna beskriver hon i "Du vet inte vad krig är: En ukrainsk flickas dagbok".

– Jag vill dela med mig och berätta min historia för folk i hela världen, om hur jag överlevde kriget och vad jag lärde mig, säger Jeva Skalietska om boken.

Nu är hon i Stockholm för att berätta sin historia. Och hon är imponerad av den svenska huvudstaden.

– Stockholm är så vackert. Jag gillar öarna och vattnet och att det är en så modern stad, säger hon.

Lever två liv

Men Stockholm kan inte mäta sig med Europas vackraste stad Charkiv, menar hon. Jeva Skalietska längtar dit. Men till hemstaden som den var före kriget. Nu är sevärdheterna förstörda av Putins raketer. Farmors lägenhet med sitt stora kök, sina italienska möbler och många krukväxter är också bombad.

– Vi har ingenstans att ta vägen. Även om kriget vore slut så finns det massor av bomber kvar som inte har exploderat. Barn förlorar händer och ben, säger hon.

Nu går hon i skolan i Dublin och har fått flera nya vänner. Men hon saknar kompisarna hemifrån och hon håller fortfarande kontakt med flera av dem. Några har precis som hon flytt utomlands. Andra är kvar på olika platser i Ukraina och hon oroar sig för dem. Nu är det som att hon lever mitt emellan två olika liv, förklarar hon.

– Allt är bra här och i Dublin. Det är fridfullt och folk är vet inte vad krig är, men hemma lider mina vänner och är förtvivlade. Man vet inte vad som kommer att hända, saker exploderar och det finns inte internet så ingen får veta om du dör. Det är så fasansfullt.

"Många har gråtit"

Jeva Skalietskas historia har berört många. Bok har översatts till 18 språk och kommit ut i 20 länder.

– Många har läst den och gråtit, säger författaren, inte utan stolthet i rösten.

Språklig talang har hon haft i några år, berättar hon.

– Jag skrev inte dagbok förut, men när jag skrev uppsatser i skolan gick det bra och lärarna blev imponerade och jag vann skrivtävlingar. Så jag visste att jag kunde skriva, men aldrig att det skulle bli en hel bok.

Trots allt hon har varit med om har hon ändå framtidshopp, och understryker att hon fortfarande tror på en högre makt.

– Jag frågade min farmor om det är möjligt att mirakel kan inträffa och hon sade att mirakel finns, eftersom vi har mött underbara människor och Gud har visat oss vägen till en säker plats utan bomber.