Johan Kleve befinner sig i helvetet. Efter döden är han fånge i de välsituerades köppalats, "i ett flimmer av fjäderfä och ostar och fisk och grönsaker". Inte bara platsen är en förödmjukelse. Han har förlorat all sin tyngd och auktoritet och känner sig lika utlämnad som de flådda djurkropparna som hänger intill honom.

Kjell Espmarks roman är utformad som en monolog där den döde socialdemokraten Johan Kleve talar direkt till läsaren. Han berättar om sitt liv och om det hat som "började här och var" och till sist fyllde hela tillvaron. Johan Kleve inser till och med att han en dag kommer att bli mördad, men utsätter sig ändå för ett alltmer gränslöst hat eftersom han tror på själva saken, på kampen för paradiset. Dessutom vet han att döden kommer att ge honom evigt liv.

Väckte debatt

Kortromanen "Hatet" gavs ut 1995 som den femte fristående delen i Kjell Espmarks svit "Glömskans tid". Boken fick stor uppmärksamhet och väckte debatt på grund av likheterna mellan Johan Kleve och Olof Palme. Bara själva titeln, "Hatet", förde associationerna till det hat som hade riktats mot verklighetens mördade statsminister. Men "Hatet" är ingen nyckelroman och Johan Kleves liv är heller ingen kopia av Olof Palmes biografi. Istället handlar berättelsen om hatet som en del av den politiska verkligheten – till och med som en av det politiska livets grundstenar – konstaterade Magnus Ringgren i sin recension i Aftonbladet.

Hatet finns även hos Johan Kleve själv. Redan som barn riktar han det mot sin privilegierade släkt; tillsammans med barndomskamraten Erik går han loss med järnrör på familjens samlade förråd av konserverade grönsaker i en dunkel källare.

Mönster och strukturer

Central i romanen är också den växande känsla av främlingskap som Johan Kleve upplever många decennier senare. Som statsminister ser han strukturer och mönster, inte individer eller ansikten. Till sist försvinner konturerna även på hans närmaste – frun, älskarinnan, barnen.

– Det är maktens tragedi. Makthavarna tänker på en så hög abstraktionsnivå att där inte finns några enskilda människor. Om de själva försöker närma sig individerna, hör de bara pip och krasande när de rör sig, sade Kjell Espmark till TT i samband med publiceringen 1995.

Espmark själv har beskrivit sig som anhängare av den sortens anarkism som företräddes av Stig Dagerman och George Orwell. En anarkism med hjärta och medkänsla, som handlar om motstånd i stället för attentat, förklarade han i Dagens Nyheter 2020.