Har du någon gång hört någon säga "mina barns lärare har inget omdöme, men det spelar ju ingen roll"? Antagligen inte, skriver filosofen Jonna Bornemark i sin nya bok "Horisonten finns alltid kvar". Ändå är det inte en kunskapsform som premieras i en evidensbaserad värld. Men nu lever vi i en oviss tid – utan manualer att följa.

Hur agerar vi då? Plötsligt måste vi lita till vårt omdöme. Frågan har på ett dramatiskt vis seglat upp i människors medvetande det här året.

– Jag har aldrig blivit intervjuad så mycket kring ovisshet som under corona, när det så uppenbart slog oss i huvudet. Det handlar ju inte bara om att genast skapa kunskap utan också att se att kunskapsläget fortsätter att vara rörligt. Hela samhällen kan plötsligt stängas ner. Det är verkligen ett slags existentiell erfarenhet, säger hon.

Alltid nya horisonter

Jonna Bornemark fick stor uppmärksamhet för sin beskrivning av vårt förpapprade och manualiserade samhälle, i "Det omätbaras renässans", där hon också nagelfor en värld som organiseras utifrån New Public Management – alltså de utbredda styrformer för den offentliga sektorn som har inspirerats av det privata näringslivet.

Nu passar hon på att gå till botten med den kunskapssyn som dominerar västvärlden och som NPM bygger på: Aristoteles "episteme": en systematisk och matematisk kunskap som är inriktad på bevis. I en sådan värld väntar vi oss att ha kontroll på allt – och att alltid kunna ställa någon till svars. Samtidigt blir ansvarsutkrävandet mer paradoxalt, enligt Jonna Bornemark.

– Vem har ansvar för att det blev en tsunami eller att covid kom in i landet? Vi borde ha kontroll på allt och om vi inte har det är det någon som inte har gjort sitt jobb, säger hon och menar att tanken på att vi kan kontrollera allt gör att vi mår dåligt.

Å andra sidan är ansvarsutkrävande svårt när ingen har ansvar gentemot det konkreta och de verkliga människorna utan bara gentemot att följa manualen, säger Jonna Bornemark.

Med den här boken skapar hon en motbild till den mätbara kunskapen, med bilden att det vid varje ö väntar en ny horisont. Vetenskapen är fokuserad på att skapa kunskap om öarna men där finns hela tiden nya öar och därmed nya horisonter att undersöka.

Se det unika

Jonna Bornemark lyfter också ett annat av Aristoteles begrepp – den fronetiska kunskapen. Den är framträdande i alla mellanmänskliga yrken och handlar om att förstå det unika i varje situation. Men hon har pratat med ett tusental personer inom olika välfärdsyrken, som upplever att de inte längre styr sin yrkesutövning. Arbetets riktning bestäms istället utifrån protokoll och administrativa tjänstemän.

– När vi förlorar förståelsen för den sortens kunskap är det också en statussänkning av kärnverksamheterna, säger hon och slår fast att det är en klass och genusfråga.

I skolan och på sjukhusen är varje situation unik. Och hur kan en skola till exempel ta fram ett evidensbaserat material för arbetet med mobbning?

– Problemet med randomiserade interventionsstudier är att de är gjorda för ett laboratorium där de olika beståndsdelarna kan isoleras. Och om vi pratar om hur man bemöter barn, vilka är då beståndsdelarna som man ska plocka ut? säger Jonna Bornemark och ondgör sig över begreppet "säkerställa".

– Gud, vad ofta det ordet dyker upp i situationer som vi inte kan kontrollera. Ska vi säkerställa att det inte finns någon mobbning? Det enda sättet att säkerställa det är att sätta alla barn i varsitt rum utan en skärm i.

Odla omdömet

Jonna Bornemark vill få oss att värdera en bredare kunskap. I en värld där bara det mätbara godkänns missar vi kunskapen som utgår från omdömet och känslorna.

– Om man tittar på hur samhällstonen låter på 2000-talet kan det låta som att känslor mest bara är Tinder. Då har vi helt missförstått varför vi har känslor. De är till för att orientera oss kring vad som är viktigt eller inte, säger hon, men gör en distinktion mellan magkänsla och omdöme – som snarare är knutet till kunskapsprocesser.

Hon har talat om ett mikromotstånd mot systemet, att lägga det "mest förpapprade pappret" längst ner i högen. Men nu tycker hon att det känns otillräckligt. Istället vill hon se ett "makromotstånd". Själv har hon börjat samarbeta med vårdförbundet, och berättar att sjuksköterskorna har börjat efterfråga en bedömning av omdömeskunskap.

Men Jonna Bornemark uppmanar alla att odla omdömet. Det kan handla om att motverka tystnadskulturer, eller att våga stå för att man är ett "jag" som handlar.

– Vi har tänkt att omdöme är som ett karaktärsdrag. Jag betonar att det är en kunskapsform och att vi kan bli bättre på det. Vi kan skapa miljöer som hindrar omdöme och miljöer som odlar omdöme.