När Joshua Cohen drack te hemma hos litteraturprofessorn Harold Bloom dök Israels premiärminister Benjamin Netanyahu upp på tv-nyheterna, varpå Bloom berättade att han träffat Netanyahus familj. Anekdoten slog rot i Joshua Cohen, som senare använde den i en roman om den odrägliga familjen Netanyahu.
– För Bloom var det ett konkret möte medan jag såg den metaforiska klangbottnen, säger Joshua Cohen på bokmässan, som i år har judisk kultur som tema.
Men mässan har fått kritik av Israels ambassadör, som hävdar att det är naivt att försöka separera den judiska kulturen från staten Israel. Samma funderingar återfinns i Cohens bok, som inleds med sionisten Ze'ev Jabotinskys citat: "Utplåna diasporan eller bli utplånade av den" – apropå rädslan för att den judiska identiteten ska suddas ut.
Att framföra sådan kritik är ambassadörens jobb, anser Cohen.
– Jag tycker att alla har en poäng. Samtidigt är det en sådan besatthet av identitet på bokmässor och biennaler, oavsett om det handlar om nationell, religiös eller etnisk identitet — det är galet. Det är kvarlevor från en annan tid.
"Skrämmande samtida"
Joshua Cohens bok utspelar sig i USA 1959–60, och handlar om Ruben Blum, professor i ekonomisk historia, och den förste juden att få jobb på Corbin College i delstaten New York. Hans familj lever som typiska amerikaner och Blum gör allt för att inte falla in i klichébilden av en jude: "luden, svettig och flottig, intrasslad i komplex".
Men hans ängsliga anpassning utmanas när historikern Ben-Zion Netanyahu, Benjamin Netanyahus far, dyker upp på universitetet för en jobbintervju. Med sig har han tre osnutna söner och en fru – familjen är ohyfsad och har sönder den exklusiva färg-tv:n. Joshua Cohen sparar inte på krutet i beskrivningarna av kulturkrocken. Det är inget han ligger sömnlös över.
– Det fanns folk runt omkring oss som kände familjen och jag hade hört namnet Netanyahu så länge att det blev tömt på innehåll. Jag försökte ta tillbaka det och ge det den mening jag ville, för det hade tryckts ner i min hals så länge. Så: var Netanyahu orolig över att han tvingade mig höra hans namn i 40 år? Svaret är nej, så jag oroar mig inte heller.
Ben-Zions undervisning visar sig vara djupt politisk, med budskapet att diasporatillståndet måste upphöra i och med bildandet av Israel. Joshua Cohen konstaterar att retoriken känns skrämmande samtida, och ger en känga mot vänsterns identitetspolitik.
– Jag är också en israelisk medborgare. Men jag skriver det här i en tid då studenter i USA och Europa strävar efter "trygga platser", där bara svarta studenter får vara, eller bara latinamerikanska studenter. Och det slog mig att mycket av den retoriken liknade den tidiga sionismens, för vad är Israel om inte en "trygg plats" med en armé?
Vassare fördomar
Att dra en linje mellan högersionismen under 1900-talet och dagens parti Likud är dokumenterad historia, understryker Joshua Cohen. Men inte ens på 1940-talet användes samma retorik som nu i Israel, säger han skarpt.
– Det är djupt sorgesamt och ironiskt att man i dag, trots en mycket bekvämare position, ändå använder en sådan extrem retorik.
Samtidigt konstaterar han att fördomarna mot judar har blivit "vassare och mer intensiva" än i bokens 50-tal, och att antisemitismen ständigt fylls med ny mening.
– Det handlar inte om att judar inte existerar — men vem vet vem som är judisk? Vissa ser ut som vita, andra som araber eller svarta. Eftersom det inte finns någon egenart gör det ordet väldigt flexibelt för användning. I varje generation kan det användas till något nytt, för jude är ett ord utan betydelse.
Inte så hemska
Det är för sin vassa humor som Joshua Cohens bok har hyllats mest men själv ser han den inte som satir – utan menar att det är verkligheten som är rolig. Som när Cohens bok användes i en förtalsrättegång mot premiärminister Ehud Olmert – för att visa att dennes kommentar inte var det mest nedsättande som sagts om Netanyahu.
Joshua Cohen tycker inte heller att Netanyahus egentligen är så hemska.
– De är oartiga. Men jag anser att artighet ofta är en mask som döljer absolut ondska, säger han i ett plötsligt försvarstal för den bufflige Ben-Zion Netanyahu.
– För mig är det mycket lättare att ha sympati för en grinig rasist som har ett jobb han hatar, som är oviktig – än en grinig rasist som är premiärminister.
