"Kan inte tänka mig en bättre döende"

Om att dö är en konst som man kan vara bra på så var författaren Ulf Nilsson något av en mästare, enligt hans änka Lotta Olsson.

– Jag kan inte tänka mig en bättre döende faktiskt. Han var sällsynt väl förberedd, säger hon med ett snett leende.

Vi sitter i den lägenhet i Gamla stan i Stockholm som hon delade med Ulf Nilsson och deras nu tonårige son fram till makens död i september förra året. Det finns mycket sorg i rösten, men också något roat. Så där som det gärna låter när man berättar om en rolig och omtyckt person.

Som författare har Ulf Nilsson närmat sig ämnet döden tidigare, bland annat i "Adjö, herr Muffin" från 2002 – den prisbelönta barnboken om hur en grånad marsvinsfarbror blir sjuk och tänker tillbaka på sitt liv innan han somnar in. Med tiden blev Ulf Nilsson en flitigt anlitad expert på livets slut. Han var ofta ute i skolor och pratade med barn om döden. Lotta Olsson tror att det tjänade ett terapeutiskt syfte för honom.

– Både han och jag har tänkt mycket på de här frågorna och vi har pratat otroligt mycket om döden och om vår rädsla för den. Det här hade han tänkt på och oroat sig för sedan han var barn, säger hon.

"Mer färdig med sitt liv"

Åldersskillnaden mellan dem har också spelat roll, tror hon. Ulf Nilsson var 25 år äldre än hon. När de träffades och blev förälskade hade han redan fyra barn och en lång karriär som författare.

– Även om 73 är för tidigt på många sätt så var han ändå i kraft av sin ålder mer färdig med sitt liv än vad jag är. Tidigare kunde jag bli väldigt provocerad av det där, att han kunde säga "skulle jag falla död ner nu så ska du veta att jag är nöjd, att jag har haft det jättebra". Men om JAG skulle falla ner död skulle jag verkligen inte vara nöjd. Jag är inte ett dugg klar!

Det var förra sommaren som de kallades in till ett mottagningsrum på Huddinge sjukhus efter att Ulf Nilsson känt sig trött och sjuk en tid. Där besannades deras värsta farhågor. Han hade obotlig cancer och hade bara några månader kvar att leva.

– Jag sade till honom tidigt att jag tyckte att han skulle passa på och skriva medan han gick igenom det här. Då tänkte jag att det bara var för hans egen skull. Dels för att han var en person som skrivit hela tiden under hela sitt liv, dels för att ha någonting att syssla med och tänka på. Och om han kan skriva ner hur han känner och tänker så jag kan få ta del av det så är det ju en gåva, säger Lotta Olsson.

Lovade en bok

"Har inga drömmar kvar. Dagdrömmer inte längre, som jag alltid har gjort.

Saknar det. Men: ingen rädsla för andra sjukdomar. De kommer aldrig att hinna blomma ut. ALS, parkinson, alzheimer ... Allt jag kunnat vara rädd för.

Jag vet hur jag kommer att dö."

Så lyder en av Ulf Nilssons anteckningar från tiden. I boken avhandlar han allt från vardagliga bekymmer och kroppsliga smärtor till sin dödsångest och det ofattbara i att inte existera men att ändå förlika sig med tanken. Kärleken till barnen, barnbarnen och frun lyser igenom. Den till katten också.

På hans födelsedag 18 september förra året lovade Lotta Olsson till hans stora glädje att sammanställa och redigera anteckningarna till en bok och att låta trycka upp den i 146 exemplar till begravningen. Fyra dagar senare var Ulf Nilsson död.

Att det fanns intresse från förlag och läsare att ge ut den "på riktigt" gick upp för henne när förläggare som deltagit vid minnesstunden tyckte att fler borde få läsa.

– Det var också så många som som hörde av sig efteråt och som var jätteberörda och som också har lånat ut den till vänner och bekanta. Jag kan förstå att det finns liksom ett behov av den här typen av bok. Det känns jättefint att försöka tillfredsställa det behovet och jag tycker att det här är en av hans bästa böcker, säger Lotta Olsson.

"Försonad med sitt öde"

Boken har också varit till hjälp i hennes eget sorgearbete, berättar hon.

– Jag tycker att boken är både sorglig och rolig och så väldigt mycket Ulf. Vi som kände honom hör ju hans röst i texterna. Boken är precis som det var att leva bredvid honom de här tio veckorna, så den är väldigt trösterik. Hela vägen in i det sista var han så försonad med sitt öde och så lugn.

Själv skrev Lotta Olsson ingenting under sjukdomstiden. Inte månaderna efteråt heller då hon var för upptagen med allt praktiskt och med att försöka hitta tillbaka till en fungerande vardag för sig själv och sonen.

– Framåt jul kunde jag börja skriva igen och började med det jag håller på med nu. Det är en kort prosabok för vuxna, som är väldigt självbiografisk. Det handlar om personer som jag har älskat och levt väldigt nära men som inte finns längre. Ulf, mina föräldrar och min före detta man som dog efter vår tid tillsammans.

– Det är en ynnest att ha ett eget kreativt jobb. Jag behöver inte betala för terapi en gång i veckan. Jag skriver i stället.