"Ord kan som bekant göra underverk" säger madame Vidal, utan åthävor, samtidigt som hon släpper ut katten.

Den vardagliga kommentaren bär upp hela Carola Hanssons nya roman "Minnestrådar". Genom tre judiska ungdomars temperament och känslighet skildrar hon 1930-talets antisemitism men också hur de tre hanterar en fasansfull samtid genom att bygga upp en kibbutz i Falun.

– Det är tron på en bättre framtid som håller dem uppe, säger Carola Hansson vars huvudpersoner tillhör en tysk sionistisk ungdomsrörelse.

"Det räddade vår psykiska balans" konstaterar även Ruth Hertz, mamma till journalisten och författaren Kaj Schueler vars dokumentära bok "En kibbutz i Falun" kommer nästan samtidigt. Utifrån dokumentära källor och brev återger Schueler det historiska sammanhanget och går så nära han kan utan att gestalta kibbutzlivet eller de som bor där inifrån.

Exakt språk

Det gör i stället Carola Hansson genom fiktionen och flickan som ska bli madame Vidal. Med långa meningar och ett exakt språk förmedlar hon ungdomarnas starka känslor.

– Jag har läst mycket, inte för att skildra det exakta förloppet på kibbutzen utan för att få en uppfattning om vilken miljö de rörde sig i. Vad gäller miljön har jag försökt vara så trogen som möjligt, säger hon.

"Plugah baderech" var det hebreiska namnet på kibbutzen som i dag har fallit i glömska. Den svenska okunskapen minskade något efter en dokumentär som visades i SVT för drygt tio år sedan. Inte heller Carola Hansson kände till den förrän hon träffade en bekant som sett förhandsvisningen av Björn O Henriksson och Mats Carlsson Lénarts film i just Falun.

– Bara titeln, "Kibbutzen i Falun" var hisnande, men det märkliga var, berättade han, att ingen av de församlade, som i de flesta fall ändå var födda i Falun, hade hört talas om kibbutzen. Det var lika nytt för alla. Och lika märkligt som att det hade funnits en kibbutz där, lika märklig tycktes mig den här kollektiva glömskan.

Laddad tystnad

Carola Hansson mindes den laddade tystnad kring det judiska som hon upplevde väldigt starkt under sin uppväxt i 1950-talets Stockholm och som hon berört även tidigare.

– Som barn kände man tystnaden och hörde den i tonfallen, att kriget och det judiska var något väldigt speciellt, något man inte skulle tala om. Det antisemitiska bakgrundsbruset var starkt och samtidigt laddat med skuld. Det där upplevde jag väldigt starkt som barn, känslan av att något dolde sig under ytan och måste tigas om – och det var en av de gåtor som lockade mig att skriva om dessa ungdomar.

En stor del av romanen utspelas i Tyskland. Flickan Vidal får ett nytt hem hos bröderna Otto och Max vars pappa är assimilerad jude och vars vägran att fly nazisterna kastar Otto ner i en depression.

Även i skildringen av den nystartade judiska skolan i Königsberg vilar romanen på dokumentär grund. Dit kommer bröderna och den unga berättaren efter att ha utsatts för intensivt judehat i sina gamla skolor. Utifrån skönlitteraturen diskuterar de sin situation och det omöjliga i att leva för att hämnas. Den judiska filosofen Martin Bubers texter får dem samtidigt att med ungdomlig eufori inse att de visst kan gå på zoo, varför lyda nazister?

– De bestämmer sig för att inte vara rädda: På 1930-talet var Martin Buber enormt stor bland de judiska ungdomarna i Tyskland, han betydde mycket och ville att det han skrev skulle återge ungdomar deras tro på framtiden.

Breven upphör

Inte heller kibbutzlivet i Falun visar sig vara enkelt. Hur judevänliga var egentligen Faluborna, svenskarna? Förutom oron över Hitlers frammarsch och över att breven upphör från föräldrarna i Tyskland brottas ungdomarna med vad sionismen egentligen står för.

Två grupper företräder olika grenar inom samma ungdomsrörelse och har helt olika synsätt. Deras eldiga diskussioner finns förevigade i kibbutzprotokoll i Riksarkivet. Medan den ena gruppen vill verka sida vid sida med palestinierna argumenterar den andra för att ta makt och till och med "stärka sin ras".

Carola Hansson ville fördjupa sig i sionismens skiftningar och gestalta rörelsens komplexitet – vilket hon också gjorde.

– Det är sorgligt med en grupp som i grunden på sätt och vis har samma mål och som sedan splittras.