Ett tungt och aktat namn får ett tungt och aktat pris. Stiftelsen Övralids val till 2019 års pristagare har fått många priser genom åren men tar inget för givet. Det är en stolt och glad Niklas Rådström som tar emot i villan hemma i Saltsjö-Duvnäs när vi hälsar på.

– Det var ett fantastiskt roligt besked att få. Det är ju ett av de finaste priserna man kan få i Sverige, säger han.

Niklas Rådström har en närmast gigantiskt produktion bakom sig under de 45 år som han varit verksam. Dikter, romaner, filmmanus, pjäser, libretton, kantat, sångtexter, Niklas Rådström har gjort allt så motiveringen om ”att färdas i litteraturens alla riktningar” känns synnerligen välgrundad.

Du är en mångsysslare i ordets rätta betydelse. Hur presenterar du dig själv?

– Jag är ju författare men måste säga att det dröjde väldigt länge innan jag betraktade mig som författare. Jag hade gett ut många böcker innan jag sa ”jag är författare”.  Men visst jag har sysslat med mycket. Jag har skrivit teater, jag har skrivit film, jag har skrivit böcker inom nästan alla genrer utom aforism och det tänker jag nog låta bli. Det är ett sätt att hålla sig nyfiken.

– Jag brukar inte samla på kritikercitat men ett kommer jag ihåg.” Det går inte att veta hur nästa bok av Niklas Rådström kommer att se ut.” Det tycker jag är det bästa omdöme man kan få. Att inte vara igenkännbar. Å andra sidan är man inte sitt eget varumärke på det sättet och det kanske inte är ett jättebra karriärdrag eftersom folk inte vet vad man håller på med.

Litteraturen till trots är det kanske ändå musiken som ligger Niklas Rådström varmast om hjärtat.

– Så länge det är nåt som har med musik att göra har jag väldigt svårt att tacka nej. I grunden kan jag inte spela nåt instrument på riktigt men vi som har en bakgrund i progg- och punkrörelsen vet ju att man kan göra det ändå. Jag upplever mig som en frustrerad musiker. Det är nog vad jag är innerst inne, skrattar han.

Hur väljer du uttrycksform. Vad avgör om det blir en roman, pjäs eller filmmanus?

– Det där är något jag ägnat mycket tanke och forskning. Ett ämne och en berättelse går inte att skilja från det uttryck det får. Det hänger ihop. Det är det som är kreativt skapande. Att en konstnärlig form möter sitt objekt och det är där konsten uppstår.

Det finns föreställningar om hur berättelser ska se ut och teorier om hur man bygger upp berättelser.

– Konst uppstår när de här sidorna gifter sig. Då sker nåt som är större. Det är som en legering av två metaller. En legering kan skapa nåt som är starkare än de två komponenterna. Det är det som händer i konstnärligt skapande när en tankefigur möter ett litterärt uttryck.

– Det finns vissa ämnen som kräver sin uttrycksform. Jag har skrivit några pjäser om väldigt otäcka saker. Det skulle inte fungera i någon annan form än teater för teater kan vi aldrig konsumera på distans. Det blir ett samtal. Skulle du sätta det i en film eller i en roman skulle det förgripa sig på ämnet.

Finns det nån uttrycksform du upplever som mer lustfylld än nån annan?

– Språk har alltid betydelse. Musik kan du hålla på med utan att fundera på vad den betyder. Du kan i princip spela samma låt hela livet och den ger dig ändå nya upplevelser varje gång. Det kan jag avundas musiken men i och med att du sysslar med språk har allt en betydelse.

– Sen är det underbart när man kommer in i ett romanarbete och är i den världen och det rinner på. När kreativiteten funkar på det sättet finns det ju nästan inget bättre.

Under 2018 exploderade krisen i Svenska Akademien med alla dess turer. Ledamöter lämnade i strömhopp och när akademien skulle rekonstrueras fick Niklas Rådström frågan om han ville bli en av de nya ledamöterna men han tackade nej. Att uppgifterna om hans namn läckte ut innebar att telefonen under ett antal dagar ringde ständigt.

– Jag fick ha en lapp i fickan med en formulering som jag gav till alla, säger Niklas Rådström.

Han vill fortfarande inte säga för mycket om turerna men konstaterar att akademiens anseende är skadat för lång tid framåt.

– Jag fick erbjudandet och jag hade väl inte haft nåt emot att vara akademiledamot. Men när jag fick frågan var akademien totalt splittrad och låg i ett inbördeskrig. Jag är inte säker på att man frigjort sig från det slagfältets gyttja ännu.

– Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att slå vakt om den sortens fria institutioner där rekryteringen inte sker via utnämningar av något departement eller liknande. En akademi växer inifrån, organiskt som ett träd. Det är oerhört viktigt i ett samhälle där media tenderar att bli alltmer likriktat och kommersialiserat. Det innebär även ett stort ansvar, som Svenska Akademien inte riktigt förmått leva upp till de senaste åren.

Du är son till författaren Pär Rådström och teaterchefen Anne Marie Rådström och tillhör väl själv det man måste beskriva som kultureliten. Lever du i en kulturbubbla?

– Det kan se så ut, det förstår jag, men jag växte upp på östra Söder i Stockholm som var en ren arbetarstadsdel. Jag har inga akademiska studier och nästan ingen från min uppväxt har det heller. De sista åren har jag nog varit mer på Söderstadion än på Dramaten. Jag känner mig på många sätt mer befryndad med ståplatsläktaren på Söderstadion.

– Men visst har jag vuxit upp i ett hem med böcker. Min pappa kände jag knappt men min mamma blev på 60-talet presschef på Dramaten efter att ha varit journalist. Det gjorde att jag i unga tonår såg i stort sett allt som spelades där. Det är klart att det påverkade mig och att det påverkade mig att vara i en miljö där det fanns böcker.

– Men jag har absolut inte vuxit upp i en miljö full av konstnärer och författare. Däremot har det nog inneburit att jag inte haft det motstånd jag hört från en del andra kompisar och kollegor om hur svårt det var att ta steget in en slags kulturvärd. Att se sig själv som en som har en naturlig plats där. Däremot har jag haft ett mindervärdeskomplex vad det gäller det akademiska livet. Men jag kan ju numer kalla mig professor, så det är väl övervunnet.

Sommaren 2017 fick Niklas Rådström ett tungt sjukdomsbesked. Han drabbades av akut leukemi. Han är ännu inte helt återställd men är idag cancerfri.

Hur hanterar man ett sådant besked?

– Man bestämmer sig för att bli frisk. Jag skriver också en bok som delvis handlar om detta. Jag var ju i den situationen att jag skulle skriva en bok som kanske skulle bli den sista boken i livet och då är det naturligt att använda det.

Trots sjukdomen har Niklas Rådström en synnerligen produktiv period bakom sig. Det senaste året har han skrivit ett filmmanus ("Gästen") som ska filmas av Jan Troell, en fyra timmar lång opera ("Light") tillsammans med Sven-David Sandström och en specialskriven pjäs ("Dövheten") åt Johan Rabaeus och Andreas T Olsson om den åldrande Beethoven.

– Den handlar om hur erfarenheten kombinerad med åldrandets acceptans av livets gång förenas i att möjliggöra en ny frihet, det där man kallar Beethovens sena stil. Det fascinerar mig otroligt mycket.

Känner du igen dig i det?

– Jag längtar efter att det skulle kunna vara så. Det kan man aldrig bedöma själv men det är en intressant tanke.