Vi pratar om det mesta, jag och min väninna från Tierp. Oftast på telefon, det blir sällan av att jag åker hem. Vi pratar om ditt och datt, om vad som händer på jobbet, om vem som skilt sig sedan sist, om Anna-Karin Palms senaste. "Tänk va", säger vi, "att hon också hade familj i Tierp, precis som Kristina Lugn."

Det är inte ofta Tierp i norra Uppland omnämns i litteraturen, det är värt minst en kvart av samtalet.

Ett sådant här samtal om ditt och datt som vi hade för flera år sedan blev för mig ett av de mest betydelsefulla jag haft. Det är mer värt för min litteraturförståelse och insikter om social bakgrund än något universitetsseminarium.

"Alltså Knausgård. Typiskt karlar. Jag är så irriterad", sa hon och suckade så att det brusade i luren.

Hon hade just avslutat första delen av "Min kamp", i vilken Karl Ove Knausgård döstädar efter sin far. Ungefär samtidigt som vi hade det här samtalet argumenterade Ebba Witt-Brattström på kultursidorna för att Knausgård symboliserade den patriarkala självgodheten. Och min väninnas uttalande förvånade mig. För henne är nämligen läsandet ett självändamål – hon är ointresserad av litteraturdebatten. Hade hon plötsligt ändå tagit del av den? Nej, hon hade inte läst Witt-Brattström. Hon hade andra kunskaper som avslöjade Knausgård. Det blev tyst i luren, inte för att hon var färdig, utan för att hon tog sats:

"Han städar ju helt bakvänt. Skrubbar trappräcket nedifrån och upp! Först gör han klart två tredjedelar nedifrån. Sedan sprutar han rengöringsmedel direkt på ledstången när han står uppe i trappan. Vad händer då, jo all skit rinner såklart ned över det han just gjort rent. Dessutom häller han ut slaskvattnet i diskhon. Det kloggar ju igen. Varför tömmer han det inte i toaletten som han gjorde när han städade badrummet? För att han inte orkar gå ned för trappan med skurhinken? Typiskt karlar."

2018 blev skolan i Tierp rankad som näst sämst i landet, och överallt sjunker barns och ungas läsförståelse. De barn som klarar sig bäst är de som kommer från hem med välutbildade föräldrar.

Vem ska prata om litteraturen om 30 år? Och hur?

Det är en dystopisk framtid som jag ser framför mig: debattdeltagarnas huvuden svävar som ballonger, så uppblåsta av nedärvt intellektuellt och akademiskt kapital att de har stigit till väders. Ingen är förankrad i, låt oss säga, erfarenheten av hur man städar ett hem.

Iakttagelsen att Karl Ove Knausgård underlåtit att lära sig städa sätter fingret på hans status. Arbetarkvinnor har alltid städat sina egna hem obetalt, och andras underbetalt, medan medelklassen haft råd med en bohemisk, och inte sällan charmig, oreda. Här och där har Knausgårds städning nämnts, till exempel i kritiska ordalag om att det är långtråkig läsning, men också för att han är en man som faktiskt städar. Till det vill jag tillägga att det är just sådana här engångsinsatser som män ofta gör på området. Ett projekt med tydligt resultat. Sisyfosarbetet som kvinnor ägnar sig åt är något annat.

Att genomskåda Knausgårds städteknik är ett unikt bidrag till litteratursamtalet. Debatten kommer att bli snäv och mindre relevant om ingen med den här typen av insikter bereds möjlighet att ägna sig åt läsning. Kunskapen om hur man våttorkar en ledstång är en viktig pusselbit för hur man ska förstå Knausgård, patriarkatet och världen.