"Said lyfter upp mig och börjar slå igen. Han slår med handflatan på de spräckta läpparna – med avsikten att hela tiden träffa samma ställe, eftersom han vet att det gör särskilt ont."
Det mest brutala våldet i Arkadij Babtjenkos debutbok "Krigets färger" från 2007 äger rum på ett ryskt regemente i staden Mozdok, nära gränsen till Tjetjenien. Natt efter natt misshandlas de yngsta och mest nyanlända rekryterna till oigenkännlighet av berusade soldater. De som inte lyckas rymma ber snart om att få bli skickade till fronten.
På 1960-talet, under Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov, avskaffas den regel som hindrar kriminella från att göra värnplikt och ta värvning i den ryska armén. När dömda brottslingar tar med sig fängelse- och lägerkulturen in i armén grundläggs den ordning som fortfarande präglar den ryska armén, enligt Babtjenkos förläggare Ola Wallin, som också har översatt hans böcker till svenska.
– Det är ett extremt hierarkiskt och våldsamt system där de äldre trakasserar de yngre, misshandlar, våldtar, mördar. Det är en institutionaliserad våldskultur i den ryska armén sedan 60-talet, säger Ola Wallin och hänvisar till en rapport från den ryska militära åklagarmyndigheten som slår fast att det bara under 2019 anmäldes omkring 1 500 våldtäkter av soldater inom den ryska armén. Våldtäkter som begåtts av andra ryska soldater.
Babtjenko är en av få som har skildrat våldet från insidan.
– Den ryska armén är inte en armé som alla andra och det är extra viktigt att förstå det i dag, när den härjar som värst i Ukraina. Krig är förstås alltid hemskt, men när den ryska armén krigar är det extra hemskt för de följer inga som helst regler, säger Ola Wallin.
Återvände frivilligt
Arkadij Babtjenko var 19 år gammal när han deltog i det första Tjetjenienkriget som värnpliktig 1996. Trots de fasor han upplevt och trots lättnaden över att vara en av dem som överlevt återvänder han frivilligt när kriget blossar upp igen, några år senare.
– Han var så besatt av det han varit med om att när kriget startade om så… Han skriver själv i sin nya bok att antingen söp man ner sig och blev paralyserad av depression eller så återvände man.
I "Krigets färger" beskriver Arkadij Babtjenko det surrealistiska i att se människor skynda till arbetet och vänta på bussen samtidigt som kriget pågår inte långt därifrån. I de sprängda pansarvagnarna på godstågen som rullar förbi brändes hans kamrater till döds.
"Jag trodde att världen ställdes på huvudet när kriget bröt ut, att alla förlorat förståndet och bara en sak återstod: döden, liken, våldet och rädslan. Fast det visar sig att ingenting har förändrats i världen."
Grymheter upprepas
De soldater som överlever lämnas ensamma med sina trauman när de återvänder från kriget. Många misslyckas med att skapa en fungerande vardag och söker sig tillbaka till den verklighet de känner igen.
För Arkadji Babtjenko var det skrivandet som till slut hjälpte honom att ta sig vidare. De texter som utgör "Krigets färger" skrevs ursprungligen som traumabearbetning, utan tanke på publicering.
– Det är väldigt få som kom tillbaka från Tjetjenien med sådana mentala krafter att de kan berätta om det. Betydligt fler blev djupt traumatiserade och fortsatte inom armén och blev befäl. Nu är det de som är överstar i Ukraina och återupprepar alla bestialiteter som de själva var med om i Tjetjenien som unga, menar Ola Wallin.