Många läsare har fängslats av Agota Kristofs krigsskildring. Böckerna gavs ut på franska mellan 1986 och 1991 och den första svenska utgåvan kom 1989.
Ändå dröjde hajpen i Sverige tills 2019, då en nyöversättning och samlingsvolym med alla tre böcker gavs ut. Trilogin lästes i "Lundströms bokradio" i P1 och benämndes som "vårens största boksnackis" och i recensioner kallades den för "närmast genialisk" och "fullkomligt enastående". Allt detta skedde åtta år efter Kristofs död 2011.
Översatte böckerna
"Vi kommer från Stora staden. Vi har färdats hela natten. Mor är rödögd. Hon bär på en stor papplåda och själva har vi varsin liten resväska med våra kläder, plus Fars stora ordbok som vi turas om att bära när vi blir trötta i armarna".
Så inleds "Den stora skrivboken", trilogins första del. Marianne Tufvesson översatte Kristofs böcker 2019 och minns hur hon snärjdes redan i dessa första rader:
– Jag ville inte missa ett ord, och så fort jag var klar ville jag börja om på nytt, vilket förstås är idealiskt eftersom det är just vad en översättare gör, säger Marianne Tufvesson.
Hon har en teori om varför trilogin har fångat så många läsare.
– Den går direkt på livets väsentligheter, och lyckas förena extrem enkelhet med det mångbottnade och gåtfulla. Med sina erfarenheter av att leva som flykting i ett främmande land och sin upplevelse av alienation tangerar hon också teman som känns väldigt aktuella för oss nu.
Hon tillägger:
– Kristof har en alldeles egen röst som tränger igenom det mesta av allt textbrus vi omges av.
Kriget genom barnets ögon
Böckernas handling inleds med att två tvillingpojkar lämnas hos sin elaka mormor i en landsortsstad. Utanför pågår ett krig. Pojkarna stöter sedan på bland andra en deserterad soldat i skogen, grannflickan Harläppen som utnyttjas sexuellt av stadens kyrkoherde och en officer som vill bli piskad i sängen.
Barnen betraktar på ett närmast avmätt sätt sin sjuka vardag och börjar anpassa sig efter den. Vittnesmålen skrivs ned i krigsdagboken.
Kristof berättar konsekvent utifrån barnens perspektiv. Marianne Tufvesson beskriver det som ett sätt att visa läsaren ett slags absurditet.
– De är barn, men försöker aktivt att härda sig för att överleva i vuxenvärldens och krigets verklighet. De beskriver det de ser omkring sig som om de kom från en främmande planet – utifrån, så att jag som läsare kan se det absurda i deras liv och i människors liv i stort, samtidigt som deras utsatthet blir extra tydlig.
Ju längre böckerna fortlöper, desto mer börjar läsaren ifrågasätta vem som är berättaren och vad som är sant i det som berättas – och vad hände egentligen med den ena tvillingen, som i den andra boken "Beviset" har försvunnit?
Ett krig utan namn
Varken kriget, staden eller landet är namngivet i Agota Kristofs böcker och de flesta människorna beskrivs i termer av släktförhållanden eller yrken, exempelvis Far, Mor, Adjutanten och Officeren. Marianne Tufvesson ser på så vis att böckerna kan symbolisera alla världens krig.
– Allt detta ger berättelsen ett drag av saga och förstärker dess universella karaktär. Den handlar om alla krig och om vad krig gör med människor. Erövrarna kommer och går men lidandet består.
Det universella i Kristofs krigsskildring och de avskalade beskrivningarna, gör att läsaren kanske kan komma ett steg närmare att förstå sig på de krig som sker världen över, som Rysslands pågående invasion av Ukraina.
– Kristof skalar bort all glans och ära, alla storvulna ambitioner och visar verkligheten nere på marken – hunger och nöd, plundring och övergrepp, död, och det drabbar så mycket hårdare som hon gör det helt sakligt och utan darr på rösten. I Kristofs skildring finns inget förskönande av krig, inga hjältar. Kriget skildras som vardag, osentimentalt och sakligt, i all dess fasansfulla grymhet.
Tufvesson beskriver Kristofs romaner som tidlösa och ständigt relevanta. Kanske är den tragiska sanningen att krig är ett tidlöst fenomen – och på så vis även Agota Kristofs boktrilogi om tvillingpojkarna och det namnlösa kriget.