Abdulrazak Gurnah började skriva i exil, och det är den som präglar hans författarskap. Han återkommer hela tiden till flyktingens erfarenhet av uppbrott och de teman som han djupdyker i är migration, främlingskap, rotlöshet och utanförskap.
– De flesta av hans romaner är samtidsromaner. Men så finns det ”Paradiset” som skiljer ut sig, som är en historisk roman. Någon liknade den vid Joseph Conrad, med färden in i mörkrets hjärta, och det tycker jag är en ganska bra liknelse. Det är ett fruktansvärt levnadsöde om en liten pojke som blir såld av sina föräldrar, säger översättaren Helena Hansson.
Men Abdulrazak Gurnahs bok "Paradiset" – en av två böcker som finns på svenska – kan också förstås som ett svar på Conrads klassiker. I 17-årsåldern reser huvudpersonen Yusuf runt i ett Afrika präglat av stamstrider, barnslaveri och vidskeplighet – men han får också en skymt av paradiset. Boken nyanserar de mer klassiska västerländska skildringarna av en mörk kontinent.
Helena Hansson är egentligen inte förvånad över att Gurnah får priset, i tio år har hon sagt att hans författarskap är av Nobelpriskvalitet. Men hon tycker att han har fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Det anser också hans brittiska redaktör, Alexandra Pringle vid Bloomsbury, som menar att han är lika viktig som Chinua Achebe.
– Han är en av de främsta levande afrikanska författarna och ingen har lagt märke till honom, säger hon till The Guardian.
Skriver om brytningstid
Swahilin är Abdulrazak Gurnahs modersmål men engelskan kom att bli hans litterära språk. Gurnah flydde till England i slutet på 1960-talet, efter Zanzibars fredliga frigörelse från det brittiska kolonialväldet 1963. Han hörde till en hotad folkgrupp och tvingades lämna det nybildade Tanzania, 18 år gammal. Först 1984 kunde han återvända till Zanzibar, bland annat för att återse sin far strax före dennes bortgång.
I England arbetade han inom vården innan han etablerade sig som författare, och när han började skriva var det framförallt om minnena från tiden på Zanzibar.
– Flera av hans romaner har två rumsplan och två tidsplan. Många av dem har ett plan i Zanzibar, sedan har de också ett plan med en rotlös tillvaro i Storbritannien, säger Helena Hansson.
Enligt Svenska Akademien var Gurnahs tillgång till litteratur på swahili på Zanzibar i stort sett obefintlig. Istället läste han arabisk och persisk diktning, som "Tusen och en natt". Koranens suror blev också avgörande. Men det är den engelskspråkiga traditionen som särskilt har präglat hans verk.
– Det handlar också om brytningstiden mellan den gamla swahilikulturen och den arabiska kulturen i Östafrika, med begynnande europeisk kolonialism. Kolonialismen präglar hans språk, kolonialengelskan kan vara lite mera sirlig än den amerikanska brittiska engelskan, säger Helena Hansson.
Vänder på kolonialismen
I skildringen av kolonialismen vänder Gurnah medvetet på perspektiven. Han understryker med sina berättelser att kolonialismens historia inte är så homogen som den ibland framställs, utan att man måste se hur regionernas erfarenheter skiljer sig åt. Det finns också olika sätt att uppleva tillhörighet och exkludering, enligt Gurnah – som återkommer till det ämnet också i nutida berättelser om rasism och främlingskap.
"Hur uppfattar människor sig själva som del av ett samhälle? Hur kommer det sig att vissa är inkluderade och andra exkluderade? Det är teman jag utforskar i mina verk och i 'Afterlives'" sade han till Africainwords.
Även hans mångfacetterade människoskildringar brukar lyftas fram. De personer han skriver om bär på hemligheter, både för sig själva och för andra. I skildringar av kolonialismen vill han inte bara skildra dess brutalitet.
"Jag vill visa hur människor som blir skadade av kriget och av själva livet uthärdar de omständigheterna. Genom att använda oväntad vänlighet i berättelsen ville jag visa att det finns potential för godhet i människor och att omständigheterna ibland kan locka fram vänlighet ur oss", sade han i intervjun med Africainwords.
