Ska man vara noga så handlar boken inte om Olof Palme. Eller ens om Sverige. Lena Andersson inleder romanen med att förklara att den utspelas i ett land som heter Thule, där kungarikets omstridde försteminister Carl Stjärne har blivit mördad.

30 år senare är mordet fortfarande olöst och journalisten Roger Lilja får i uppdrag att skriva om dådet. Lilja kommer i kontakt med en källa som sitter på häpnadsväckande uppgifter. Om man får tro denne har polischefen, höga socialdemokrater och rentav Stjärnes änka vetat betydligt mer om attentatet än vad som framkommit.

Nej, det extra lagret av fiktion är inte där som ett skydd för att kunna kasta fram egna teorier om Palmemordet, hävdar Lena Andersson. Snarare handlar det om att upprätta ett kontrakt med läsaren om att förstå berättelsen utifrån sin egen logik och därefter dra paralleller till verkligheten.

– Min idé om romanformen är att man ska få syn på saker genom den. Jag tycker att vi tar för lite hjälp av fiktionen i vårt samhälle. Det är väldigt vattentäta skott och romaner betraktas verkligen bara som ett slags underhållning. Jag använder fiktionen för att förstå saker om människor, men läsningen av fiktion är ju inte så stark i vårt land, säger Andersson.

Avfärdar "Skandiamannen"

TT: Samtidigt är Palmemordet ett känsligt ämne. Är du beredd på uppståndelse kring boken?

– Nej, jag tänker aldrig på konsekvenserna när jag skriver och sedan är det för sent. Jag har inte tänkt på vad man skulle kunna hänga upp sig på här, sådant går aldrig att förutse i alla fall.

Dådet har intresserat Lena Andersson sedan det hände, och för ett tiotal år sedan började hon nörda in sig på allvar. När "Skandiamannen" Stig Engström sommaren 2020 presenterades som misstänkt gärningsman var hon skeptisk, minst sagt. Hon har svårt för att släppa inkonsekvenser och svepande förklaringar, och sådant tycker hon sig se massor av i förklaringen av mordet.

Samtidigt som förundersökningen lades ner och många svenskar bestämde sig för att lägga Palmemordet bakom sig, satte sig Lena Andersson i stället och skrev sin roman.

– Det är för mycket uppenbara konstigheter, som någon aldrig bemödat sig om att förklara. De nöjde sig ju med Lisbeth Palmes utsaga i många år och det var väldigt stigmatiserande att anse att den inte var riktig. Och sen struntade man helt i den när hon dog och hoppade på en ny häst, säger hon.

TT: Så vem mördade Olof Palme, tror du?

– Jag håller med det som framkommer i den här boken, vad jag tror där.

Skildrar socialdemokratin

Vid sidan av mordet ser hon boken som en fortsättning på sina tidigare romaner om socialdemokratin på 1900-talet: "Sveas son: en berättelse om folkhemmet" och "Dottern: en berättelse om folkhemmets upplösning". De tidigare böckerna utspelas i arbetarrörelsens gräsrötter – här handlar det om den yttersta makteliten, som får ett inte särskilt smickrande porträtt.

– Det måste ju finnas personer i det partiet som vet mer än vi. Man hade styrt Sverige så länge vid den tidpunkten, med hela statsapparaten i sin ägo. Det blir liksom lite konstigt när ett sånt här mord hanteras på det här sättet med polischefen lierad med partiet. Det är korruption som jag skriver om, säger hon.

Romanens udd är även riktad mot en journalistkår som allt för lättvindigt avfärdar kritik mot makten som konspirationsteorier.

"Granskar folks idéer"

– Det är folket som sitter med konspirationsteorier och då är det som att man granskar folks idéer snarare än makten. I vissa stunder är det som att makten ska skyddas, för att den är demokratin. Det här beror mycket på Trump och SD:s framgångar. Det där har skrämt oss, men man ska vara skeptisk till journalistiken också.

Vem mördaren är kanske inte ska avslöjas – boken är trots allt en spänningsroman. Genren är ny mark för Lena Andersson. Samtidigt är den skriven så som det brukar gå till i hennes böcker, som ett ständigt pågående filosofiskt samtal där romanfigurerna stöter och blöter de stora frågorna.

– Jag håller alltid på med någon idé och försöker förstå vad allting grundar sig i och plockar pusselbitar från olika filosofiska ideologier. Hjärnan är alltid påslagen med såna här saker i beaktande. Det kan vara ganska mycket vid frukosten. Och lunchen. Och middagen. Mitt liv är ganska inriktat på tankearbete, säger Lena Andersson.