Det är en sömndrucken och lite skakad Louise Glück som till slut svarar i telefonen hemma, efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Telefonen har ringt sedan kvart i sju i morse och hon konstaterar att det här inte är "en normal dag" – så hur uttrycker man då några normala känslor? Ett par ord med en svensk reporter bjuder hon ändå på. Hon är tacksam mot landet som har gett henne "alla hennes stora priser".
Men Nobelpriset var inget hon hade väntat sig.
– Nej! Jag är en vit, amerikansk lyriker. Så jag tänkte att kanske under ett annat århundrade, men absolut inte nu, säger hon.
Kommer till Stockholm
Louise Glücks glädje fördunklas aningen av att det inte blir någon Nobelceremoni i Stockholm i år. Att hålla tal är visserligen inget hon uppskattar.
– Men det skulle ha varit ett sällsynt äventyr för mig. Jag reser inte så mycket, men jag skulle ha gjort den resan. Och jag hatar allt digitalt, säger hon men kommer på att eventuella digitala framträdanden inte är något hon behöver bekymra sig om just i dag.
Hon har också en annan resa till Sverige bokad i maj nästa år – en försenad sådan på grund av Tranströmerpriset. Hon hoppas att den blir av, trots läget i världen. Coronapandemin är en dyster historia, konstaterar hon, men den har samtidigt gjort att hon har kunnat skriva färdigt sin senaste bok.
– Jag skrev ett par dikter i somras och avslutade en bok jag har arbetat med i fyra år. Och det kändes som ett mirakel, säger hon.
Skrivandet är alltid svårt för henne, trots att hon har skrivit poesi sedan barnsben.
– Då och då har jag en period då allt flyter, jag lyckas ibland så jag väntar mig inte att kunna skriva på ett tag nu. Att skriva gör det svårt att leva. Det är ödeläggande och jag är glad över att få tillbaka delar av mitt liv igen – när jag nu får tillbaka det.
Döden återkommande tema
Skrivandet betyder ändå "allt" för Louise Glück, som skrockar över den stora frågan så tidigt på morgonen. Men sedan säger hon allvarligt:
– Att finna mening i erfarenheter är förlösande, även när det har varit svårt.
Hennes kanske mest kända bok, "Vild iris" är inte hennes egen favorit. De böcker hon hoppas att läsarna ska börja med är den senaste, "Faithful and virtuous night" och "Averno", där hon närmar sig ämnen som förlust, ensamhet, besvikelse, döden och familjehemligheter. Döden är något hon återkommer till gång på gång.
– Det är tanken på att vi föds och får tillgång till vad som då verkar vara ett fantastiskt paradis. Sedan upptäcker vi att vi inte är här för alltid och att folk vi älskar inte är här för alltid. För mig är det en eländig sorts gåva. Dikter tenderar att utgå från det faktumet, och att utnyttja det, säger hon.
Ensamhet är ett annat tema i hennes poesi. I en recension av "Ararat" skrev Felicia Mulinari att boken "påminner en om att man inte är ensam om att vantrivas i normaliteten och framförallt att man inte är ensam om att vara ensam".
– Människor genomlever de största händelserna i sina liv som ensamma varelser, kommenterar Louise Glück.
Ge till tvillingar
Men prissumman kommer Louise Glück inte att behålla själv.
TT: Vad kommer du att göra med pengarna?
– Stirra på dem. Nej, jag vet inte. Min son fick just tvillingar så jag tror att jag kommer att stödja dem. Det var väldigt oväntat för alla att det var tvillingar – och väldigt trevligt.