Ruths kläder breder ut sig i Ingela Bendts lägenhet. Klädställningarna står i dubbla rader, lastade med skira 30-talsklänningar, stilrent 60-tal och stormönstrat 70-tal. Skor, hattar, mängder av accessoarer trängs i koffertar och kartonger. Allt på väg till en ny förvaring.
– Allt stod jättelänge i min källare så jag märkte inte att det var väldigt mycket. Och när jag märkte hur mycket det var blev jag väldigt trött.
Vem var Ruth? Hon var en småstadskvinna, bosatt i Mjölby, och kom aldrig att bo i en storstad, något Ingela Bendt tror att modern gärna hade velat. Även om hon inte var finklädd jämt så hade hon ett stort klädintresse.
– Ruth var jätteklädintresserad. Hon älskade Paris och läste mycket modemagasin. Ingrid Schrewelius modereportage på SVT var en högtidsstund.
– Och hon var borgmästarens fru. Det är en roll som gör att man kanske är lite påpassad. Hon tänkte alltid på vad hon hade på sig när hon gick ut.
Berättelsen tog form
Det gick många år efter mammans död innan Ingela Bendt visste vad hon skulle göra med kläderna. Tankarna på en bok hade funnits i flera år, men det var under coroanpandemin hon fick kontakt med Norstedts och berättelsen tog form.
– Att det blev en bok har bara att göra med att det finns kläder kvar. Det var inte så att jag hade en färdig historia, jag trevade i flera år. Det var först då som den fick en struktur och kronologi. Jag fick hjälp av att det var tyst och lugnt.
Innan pandemin bröt ut hade Ingela Bendt fotograferat Ruths klänningar och haft en utställning med catwalk, kläder och fotografier. Men hon kände att utställningsbesökarna ibland skapade sig en felaktig bild av hennes mamma.
– Det kom en del folk och jag förstod att de var fruktansvärt intresserade av kläder. Men jag kände att de tolkade in en massa som inte stämde, som att hon var finklädd jämt.
– Min mamma var inte förmögen. Hon tänkte på pengar, sydde av stuvbitar.
Boken handlar om Ruth, men med utgångspunkt från hennes garderob och modets svängningar berättas också en större historia.
– Jag kan inte bara skriva om kläder. Jag ser det lika mycket som ett kvinnoporträtt, som historia och kulturhistoria, förklarar Ingela Bendt.
Varje kapitel inleds med en enkel genomgång av årtiondets mode. Ingela Bendt har lärt sig mycket om kläder och mode under arbetet med boken.
– Det är ett helt nytt språk med alla sömmar och hur det är gjort. En helt ny kunskap. Jag hade inte fattat att det var så mycket arbete bakom kläderna i samarbete med vintagekunniga Minna Mattsson.
Mest intressant
1930- och 40-talet är de perioder hon tycker har varit mest intressanta. Det är inte så länge sedan, men ändå en tid som var mycket olik vår egen.
– Jag har pratat med informanter i Mjölby som kunde berätta hur det var där under andra världskriget. Det var intressant att skriva om hur Sverige var drabbat med ransonering av kläder och skor. Kläder är en spegel av sin tid.
Modemässigt tycker Ingela Bendt dock att alla årtionden är intressanta. På 1960- och 70-talet när hon själv var ung hängde Ruth inte längre med i modet på samma sätt som tidigare.
– Hon tyckte inte om det korta modet, men hade ändå plagg i batik och från Marimekko. Hon sydde hela tiden upp saker.
Mycket av Ruths garderob har också varit Ingela Bendts garderob.
– Jag har haft hennes kläder hela livet. Jag har alltid något "nytt". Det finns fortfarande folk som inte förstått att jag använder min mammas kläder.
Under arbetets gång har hon kommit att lära känna sin mamma på ett nytt sätt och hon har kommit på sig själv med att ångra att hon inte frågat mer om Ruths liv medan hon hade chansen.
– Jag tyckte att det var roligt att stifta bekantskap med henne. När hon levde frågade jag inte hur det var när hon var ung och under kriget. Nu hade jag tyckt att det vore fantastiskt att höra.