"Kärlek på svenska" är en bok som är sprungen ur ett samarbete. Dokumentärfilmaren Staffan Julén har intervjuat människor i alla åldrar, från Ystad till Karesuando, om kärlek – intervjuer som har resulterat i en film med samma titel. Marit Kapla arbetade i en redaktion med filmprojektet och insåg att materialet hon hade framför sig påminde om det hon själv samlade in inför arbetet med sin Augustprisbelönade bok "Osebol" 2019.
– När jag skulle komma med feedback på en av Staffans intervjuer insåg jag att några rader i den hade kunnat vara en jättefin sida i Osebolboken. "Vad synd att ingen kommer att göra en bok av det här", tänkte jag. Och efter "Osebol" var en av idéerna jag har haft att göra en bok om just kärlek, säger hon.
Kapla fick ta del av Staffan Juléns hela råmaterial, och resultatet är "Kärlek på svenska". Hon fick bearbeta det precis som hon ville för att kunna omvandla det till bok, och för att göra det var det viktigt att hålla distans till hans arbete. Hon såg inte hans film innan boken var klar, och vice versa.
– Det var en nödvändighet för att inte påverkas. För mig var det väldigt viktigt att vara fri i urvalet och att inte färgas av vad Staffan valde eller inte valde. Det hade varit svårare att försöka frigöra sig från hans val om jag hade vetat om dem, säger hon.
Inspireras av Aleksijevitj
Marit Kapla och Staffan Julén träffades genom sitt gemensamma intresse för den belarusiska författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, och är båda inspirerade av henne när de arbetar. I filmen "Lyubov: kärlek på ryska" från 2017 filmar Julén Aleksijevitj när hon samlar in material till en ny bok, och i den fristående uppföljaren "Kärlek på svenska" gör Kapla och Julén tvärtom. Cirkeln är därmed sluten.
– I "Lyubov" intervjuar Aleksijevitj människor i Ryssland och Belarus om kärlek, och hon är själv med i filmen. Och i "Kärlek på svenska" har Staffan gjort motsvarande och låtit sin egen berättelse ta plats. För mig var det svårare eftersom jag inte har valt vilka som ska intervjuas, jag har inte påverkat frågorna och jag var inte med vid situationen. Jag står ju ofrånkomligen utanför, säger Marit Kapla.
Hon fick jobba hårt för att till fullo ta till sig de redan gjorda intervjuerna. För att liksom trycka in berättelserna i kroppen promenerade hon varv på varv runt hemstaden Göteborg med intervjuobjektens berättelser om kärlek i lurarna.
– Jag var tvungen att vara i ett receptivt läge, och det tog väldigt mycket energi. Det var ett måste att vara pigg och alert för att känna att jag verkligen var nyfiken på andra människor, berättar hon.
Stor upplevelse
Belöningen kom när Marit Kapla packade ned de färdiga texterna och reste runt hela Sverige för att låta de som intervjuats få läsa dem. Hon träffade samtliga, och presenterade texterna för dem vid deras respektive köksbord och på kaféer.
"En jättestor upplevelse", minns hon:
– Det var otroligt stort, och en period som jag gärna skulle återuppleva om och om igen. Jag tyckte ju att jag hade lärt känna dem, lite som man tror att man lär känna kändisar – genom rörlig bild och text. Men jag hade ju bara lärt känna dem genom ett samtal som någon annan har genomfört, och en människas liv är naturligtvis oändligt mycket större.
I boken berättar ett trettiotal människor i alla åldrar om sin syn på kärleken. Vad den har betytt för dem, hur den har påverkat dem och hur de har tänkt kring den.
TT: Vad var det som gjorde att du tyckte att deras berättelser skulle passa i bokform?
– Att alla verkligen försökte prata uppriktigt om ett väldigt viktigt ämne. Kärlek har en tendens att skildras lite rosa och fluffigt i populärkulturen, som att den är som en slags lyx. Men så är det ju inte. Den är ju en av de mest grundläggande, existentiella livsvillkoren. Kärlek, och brist på den, påverkar människors liv runt hela jorden varje dag. Intervjuobjekten är oerhört modiga och generösa som berättar om det här.
Ödmjuk
Kapla hoppas att boken – och filmen – kan bidra till att fler ska kunna bli modigare när det kommer till att prata om kärlek. Själv har hon en bit kvar innan hon når dit, konstaterar hon:
– Men jag har lärt mig att det vore bra om jag själv kunde vara mer öppen för att prata om kärlek. Jag har blivit mer ödmjuk genom de här två åren, och jag hoppas att man ska känna att kärleken är på liv och död för de som berättar i boken. Och att man ska kunna känna igen sig.
Om "Kärlek på svenska" blev en naturlig uppföljare till "Osebol" ligger det nära till hands att även Marit Kaplas nästa bok blir dokumentär skildring.
– Det blir det nog för hela slanten, för det är roligast för mig. Jag måste lära mig något när jag skriver och kan inte tänka mig något bättre sätt att lära mig om en värmländsk by eller om kärlek. Som Aleksijevitj säger: "Varför sitta och hitta på själv när man i stället kan gå ut och fråga någon?"