I Wim Wenders film "Himmel över Berlin" kastar änglarna vingarna. De abdikerar från det eviga, stiger ner till jorden, och värmer händerna med en kopp kaffe. Tillvaron får plötsligt färg.

Martin Hägglund kan sägas erbjuda en filosofisk utveckling av samma vision – minus änglarnas existens. Det högsta goda beskriver han som något horisontellt, som finns mellan människorna.

"Vårt enda liv" heter hans bok, och enligt Martin Hägglund finns det följaktligen på jorden. Livet varar fram tills dess att vi dör, sedan är det slut.

TT: Tvivlar du aldrig?

– Nej, det är klart att mina synsätt på de här sakerna fördjupas och förändras på olika sätt, men själva grunden är så sammanvävd med hur jag förstår allt i tillvaron. Men det här är saker som måste rättfärdigas på nytt, och där måste man vara lyhörd inför invändningar. Jag är väldigt hängiven den processen.

– Men till skillnad mot att vara religiöst troende är inte den här tron något som skyddar dig mot någonting, den gör dig inte mindre sårbar inför tillvaron, den förklarar bara varför vi är sårbara.

Nya filosofiska verktyg

Hungern efter existentiella samtal är långt större i dag än för tio år sedan, konstaterar Hägglund – även om filosofin i sig inte kan rädda planetens existens och minska ojämlikhet kan den åtminstone erbjuda nya sätt att ställa viktiga frågor.

I USA är han en akademisk stjärna, med en livstids professur på Yale, ett av USA:s högst rankade universitet. Men det var i Järfälla och Ångermanland som han växte upp.

Just livets inneboende skörhet är grundläggande i hans livsåskådning. Hans uppmärksammade "Sommar"-program handlade om personliga erfarenheter av kärlek och förlusten av en farfar och en mormor, och kan också ses som den konkreta ingången till hans filosofiska men också starkt politiska bok. Hägglunds sekulära troslära leder till att han kritiserar kapitalismen inifrån och med hjälp av både Hegel och Marx formulerar teorin för en demokratisk socialism, långt mer revolutionär än svenskt socialdemokratisk.

Som ett credo genom boken återkommer formuleringar om livets bräcklighet och den omsorg som det kräver.

– Och väcker, korrigerar Martin Hägglund.

– Det är själva hjärtat i boken, att se det högsta goda som något som finns mellan oss betyder att det goda måste vara skört för att ha betydelse. Det måste vara skört för att vara något som vi kan hysa omsorg om.

Oro och omsorg

"Care" är det ord som han använder i det engelska originalet, och som han menar rymmer både oro, ångest och svenskans omsorg.

– Det ena bor i det andra, den negativa ångesten och oron lever i den positiva omsorgen.

Varför är det då så viktigt att formulera det som han kallar "en sekulär tro"? Är det inte ett paradoxalt försök att vara ateist och troende på en och samma gång? Nej, enligt Hägglund. Den tro som han talar om är inte den religiösa.

– Det du tror på är något som du måste vara trogen och som du också kan svika, hela den dynamiken av trohet och svek, det är något som är levande och står på spel i alla våra åtaganden, allt vi bryr oss om. Det är den dynamiken som jag vill fånga genom "sekulär tro".

Slentrianmässigt sekulär

Om man i USA är slentrianmässigt eller till och med fanatiskt religiös är svenskarna snarare oreflekterat sekulära, utan att tänka på vad det innebär, menar han.

– Det finns en föreställning också bland sekulära att även om vi inte tror på något evigt eller odödligt är det det som vi egentligen längtar efter. Även om man inte tror på det är vår modell för det högsta goda fortfarande religiös. I stället kan vi bli mer medvetna om att det som verkligen är viktigt är våra liv tillsammans.

Under Bokmässan deltog han i ett seminarium tillsammans med ärkebiskopen Antje Jackelén. När hon beskrev hans bok som "teologiskt lite enfaldig" byggde det på ett missförstånd, enligt Hägglund. Tonen dem emellan var respektfull.

– Jag vill öppna för en annan förståelse, och visa att mycket av det som vi tänker på som religiös tro kan förstås i sekulära termer. För mig handlar det om att tro på en horisontell relation. Kärleken och ansvaret finns inte mellan mig och en övernaturlig gud utan mellan oss. Att erkänna en sekulär tro är att erkänna det, men då måste vi också bygga ett samhälle som gör rättvisa åt det.