När Jens Liljestrand 2021 skildrar hur klimatkrisen sätter hela Sverige i brand utspelas handlingen bara något år bort. I "Även om allt tar slut" undersöker han vad de dystopiska framtidsutsikterna gör med vår gemenskap och våra drömmar.

Det är frågor som kulturen nu börjar närmar sig mer: hur ska vi leva när undergången rycker allt närmre? Betty i romanen "Till stranden" av Peter Højrup semestrar vid Medelhavet och drömmer om den perfekta solbrännan samtidigt som hon resonerar kring att det kanske inte är okej längre att flyga på villkor att hon inte äter kött från "pruttande kor".

I Liljestrands bok gestaltar personerna olika inställningar till klimatkrisen: chock, förnekelse, sorg och motstånd. De beter sig själviskt, men Liljestrand förstår dem.

– Den motsättning som finns är att vi har bara en planet men vi har också bara ett liv. Vi vill leva bra liv. Den ekvationen är svår att få ihop, sade Jens Liljestrand till TT när romanen kom.

Moraliska dilemman

Att klimatfrågan orsakar ett virrvar av moraliska och filosofiska dilemman konstaterar tänkare i den nya essäboken "Klimat och moral", som Magnus Linton är redaktör för. Där skriver Jenny Andersson och Erik Westholm att när apokalypsen flyttar närmre i våra föreställningar mister människor förmågan till genuin mobilisering.

– När mänskligheten är trängd och borde kunna samla sig till aktion uppstår det motsatta. Framtiden har flyttat in i nuet på ett sätt som kanske är speciellt för vår tid. Det gör situationen tacksam för litterära skildringar, säger Magnus Linton.

Den handfallenhet som Betty i "Till stranden" uttrycker finns också i den hyllade operaperformance-föreställningen "Sun & Sea". Även där svettas turister på stranden på en allt varmare jord. Magnus Linton tror att människan "måste möblera om rejält i vad ett gott och meningsfullt liv är". Men det är smärtsamt, konstaterar han.

– Att föreställa sig en värld där man inte kan göra långresor eller där de blir väldigt mycket färre – man kan tycka att det är ett otroligt i-landsproblem när 4 av 5 människor på jorden aldrig har suttit i ett flygplan. Men vi som har det privilegiet har väldiga problem med att ge upp den typen av grejer, säger han.

Manligt kodad apokalyps

Litteraturen kan dock stimulera människors sätt att tänka kring mening. Nästan all klimatfiktion berör i dag moraliska dilemman och existentiella frågor, enligt Jesper Olsson, professor i språk och kultur med inriktning litteratur på Linköpings universitet.

Klimatdystopier är inte nytt, från åtminstone 60-talet och framåt tar de ofta upp andra sätt att samexistera med naturen, enligt Jesper Olsson. Själv har han analyserat böcker där språket förvandlas efter apokalypsen, till exempel i "The flame alphabet" av Ben Marcus eller "Ödmården" av Nils Håkanson.

– Kritiken av språket i de romanerna handlar om att mänskligheten är förknippad med en syn på omvärlden där vi tror att vi kan kontrollera den och använda den som vår resurs.

Samtidigt har den dominerande berättelsen om apokalypsen i fiktionen varit maskulint och västerländskt kodad. Jesper Olsson lyfter istället fram den indiske författaren Amital Goshs klimatlitteratur.

– Han pekar på att den traditionella västerländska romanen som föddes på 1700-talet inte har varit förmögen att skildra klimatförändringarna eftersom den har ett sådant fokus på individen och familjen och inte kan skildra så storskaliga förlopp.

Känner skuld

Centralt i klimatfrågan finns också skuldfrågan. I en av de mest omtalade nya klimatböckerna, "The ministry of future" av Kim Stanley Robinson, företräder ett framtidsministerium de ofödda människor som kommer att drabbas av klimatförändringarna. Magnus Linton jämför med djurrättsfrågan: De som drabbas har ingen röst för att själva formulera smärta.

– Därför är det möjligt för oss att göra våld på dem, säger han.

Globala maktförhållanden har gjort att vi istället för att få till stånd strukturella reformer skapar ett samhälle där det är upp till individen att göra klimatsmarta val. Men klimatfrågan lämpar sig ovanligt dåligt för just individuella val, anser Linton. Få politiska rörelser lyckas omsätta detta i politik.

– Progressiva och moderna krafter har svårt att bejaka den typen av storskalighet som nu är nödvändig. Jag har svårt att tro att klimatkrisen kommer att lösas av att folk flyttar ut på landet och syltar sin egen sylt, säger han.

Linton jämför den skuld som tynger nutidsmänniskan med andra världskriget. Tyskvänlighet och undfallenhet mot Hitler var en sak på 30-talet, säger han.

– Men när fakta låg på bordet stod det klart för alla som inte blundade vad fan som hade hänt. Det är väl det nu, det ligger så mycket fakta på bordet så känslan av att vara deltagare i ett moraliskt brott av historiska dimensioner är svår att ta in och att orka jobba med.