Den europeiska historien kan liknas vid en apbur, framhåller Péter Nádas. Efter två generationer faller krigsminnena i glömska vilket betyder att allt kan börja om. Det är det som vi ser just nu.
– Putin har redan börjat på Krim i Ukraina. Det tar 70 år, det är då känslan för fara – och medvetenheten om att det finns en fara – bara försvinner. Man är ute och festar och har kul, man skrattar. Det är inget fel med det. Men det gör att man glömmer, och det gör det hela farligt, säger han med mild och lugn stämma.
– Man är inte är medveten om att man själv är delaktig i att förbereda krig, att man är delaktig i att framkalla sociala spänningar som ett samhälle inte klarar av. Det är något som upprepas i den europeiska historien.
Péter Nádas är inbjuden till Sverige av föreningen Judisk kultur för ett scensamtal om den första delen av sin högst okonventionella självbiografi, "Illuminerade detaljer", som nu givits ut i Daniel Gustafssons svenska översättning. Kritikerna har givit stående ovationer till en författare som länge framstått som en stark Nobelpriskandidat.
Det självbiografiska skrivandet har varit enklare än romanerna, tycker han.
– Det här är mitt liv, jag har inte behövt hitta på något, det är inte fiktion. Men det är ju mycket efterforskningar som ligger bakom.
I princip allt
Samtidigt – i den 600 sidor långa första delen väver han samman i princip allt – den närmast överjordiska smaken av en bönstuvning men också stanken i Budapest, hatet men också kärleken till en soppkokande mormor vars språkliga ritualer skulle bli avgörande för hans författarskap.
Kriget fick ett manligt ansikte. Efteråt, med liklukten kvar i näsan, kunde han inte se något mer högstående än femininiteten. Trots reflektioner som dessa skriver han mer om andra än om sig själv.
– Tack och lov. Jag har ändå haft som en plan för livet att göra mig av med självet, att komma ifrån självet.
Titeln, "Illuminerade detaljer" kan förstås som just minnen som sprider ljus över hela historien.
– Spontana minnen, inskärper Péter Nádas.
– Även Proust och Hjalmar Söderberg jobbade med de slumpmässiga minnena, det är också något som generellt är viktigt för litteraturen, medvetet framkallade minnen är snarare fel väg att gå.
"Inre barndomsbilder"
Hans egen madeleinekaka blev inbördeskriget på Balkan som åkallade hans inre barndomsbilder från belägringen av Budapest 1944 till 1945.
– Trots att jag växte upp med dem, och aldrig har glömt dem var det som att de hade förlorat sin samhälleliga relevans och viktighet, men när jag såg det som hände i Sarajevo, hur människor slaktades i Srebrenica, och hur den goda världen – franska och holländska soldater – stod bredvid, då fick jag på något sätt känslan av att det här är ett ansvar, det här är något som kommer tillbaka.
Péter Nádas föddes 14 oktober 1942, en onsdag då 1 259 judar från gettot i Mizotj i västra Ukraina tvingades klä av sig i ett stenbrott för att sedan avrättas. I boken går han igenom vad som händer även på andra i platser i Europa denna födelsedag i folkmordets tidevarv. Hans första ord är krigsglosor, och hans barnajag har en känsla av att det dödliga giftet cyanid är något annat än judiskpolitisk sionism.
"Jag förstod döden, hur skulle jag inte förstå den, när jag dagarna efter belägringen hjälpt till att dra lik på fars gamla barndomskälke" skriver han.
Men kriget handlar också om det vardagliga. Den unge Péter Nádas ältar frågan om hur han hade kunnat undvika att växa ur sina kängor. Bara den som hade kängor kunde klara räddningsaktionernas umbäranden – Raoul Wallenberg brukade skrika åt dem som inte hade några och även åren efter belägringen var kängorna Péter Nádas "huvudsakliga bekymmer".
– Wallenberg var verkligen i tårar och sade till välklädda eleganta damer som kom i högklackat att "det här går inte. Man kan bara bli räddad om man har riktiga kängor". Det fanns en medvetenhet om detta i staden, säger Nádas som så sent som 1956, då som autistisk 14-åring, köade utanför en skoaffär för att köpa just stadiga kängor.
Illegala kommunister
Peter Nádas föräldrar var judar, ateister och illegala kommunister som efter kriget fick uppleva de fascistiska pilkorsarnas återtåg i maktens korridorer, nu för att skapa en kommunistisk diktatur. Som 13-åring bakade han sockerkaka med dyrbara ägg till sin mamma som var döende i bröstcancer. Tre år senare tog fadern sitt liv – vilket inte skildras i denna bok.
Under kriget hade föräldrarna tagit stora risker inte bara genom sitt politiska arbete utan också genom att tillverka falska identitetshandlingar som räddade många människors liv.
– Jag var en överlevande, men att jag överlevde var inte min förtjänst, jag hade inget att göra med själva överlevandet, det var ju mina föräldrars verk, säger Péter Nádas som mer än en gång har frågat sig hur han kan bära upp sina föräldrars motstånd.
– Man kan inte berätta tillräckligt för det går inte att förstå. Och om det är något som inte går att förstå så stannar jag vid de egna berättelserna, de små berättelserna. De blir en historisk källa. Jag känner att jag har ett ansvar gentemot alla som inte kunde överleva.
