När den tyska författaren Judith Schalansky inte kunde resa blev kartböckerna hennes substitut. I hennes fall var det inte en global pandemi som stängde gränserna, utan en uppväxt i DDR, med omvärlden begränsad till de tummade sidorna i barndomshemmets atlas. Framför allt var det kartornas mest avlägsna platser som fångade hennes intresse; de öar som sällan besöks eller ens noteras, och som hon därför kunde fantisera fritt om.

Paradis eller helvete

Även efter det att gränserna öppnats fortsatte Judith Schalansky att resa i böckerna hellre än på riktigt. De 50 platser som presenteras i hennes "Atlas över avlägsna öar" är inte platser som hon har besökt eller kommer att besöka, utan sådana som hon bevarar i fantasin. Ändå ges de liv på boksidorna, genom kartor, kuriosa och den typ av berättelser om stordåd och misslyckanden som tycks följa i de avlägsna öarnas spår.

– Genom världshistorien har öar ofta fungerat som ett slags projektionsyta för mänskliga föreställningar och drömmar, både positiva och negativa, säger Owe Ronström, etnolog vid Uppsala universitet, som har skrivit boken "Öar och öigheter".

Han menar att avlägsna öar fascinerar både författare, läsare och upptäcktsresande för att de är avgränsade – dess gränser går att begripa – men också för att de är just avlägsna. Man kan föreställa sig dem lite hur man vill: som paradis, eller helvete. Som fristad, eller fängelse.

Kollektiv berättelsetradition

I "Atlas över avlägsna öar" finns bland annat berättelsen om det tyska par som på 1920-talet ville skapa sitt eget Eden på en Galapagosö, men misslyckades, och den om när en förväntansfull expedition anlände till Socorroön, bara för att genast attackeras av ormar. De som faktiskt besöker de avlägsna öarna blir inte sällan besvikna.

– Det finns en kollektiv berättelsetradition, en föreställning om öar, som har väldigt lite med de faktiska öarna att göra, säger Owe Ronström. De är fasornas plats eller paradisets plats, men sällan något däremellan.