Intervjun görs digitalt och Marilynne Robinson dyker upp exakt på avtalad tid från sitt hem i Saratoga Springs norr om New York. När jag förklarar att även jag jobbar hemifrån uppstår ett missförstånd.

– Hemlös?, frågar hon först.

Två av hennes sammanlagt fem romaner, "Jack" och "Lila", är stora berättelser om hemlösa luffare och fattiga särlingar. Varför?

– Jag är fascinerad av människor som inte presenterar något annat än sig själva för världen. Inga referenser, ingen egendom, inga tillhörigheter. Det intressanta är vad enbart "ett jag" skulle vara? Jag vill föreslå att ett enkelt jag skulle vara allt det som betyder något, det enda som betyder något alls, säger Marilynne Robinson en stund senare med lugn stämma.

I dag är hon 77 år, men tankegångarna har funnits hos henne sedan ända sedan hon gick på college och lyssnade på de andra på kurserna i kreativt skrivande. Det är det som människan lever med, likt hjältar bland de motstridiga rösterna i det egna huvudet – de som hatar, förändras eller ångrar – som är det vackra, framhåller hon.

– Allt det här med att försöka lyckas i det världsliga, det är bara nonsens.

Prisad presidentfavorit

Samtidigt måste hon sägas ha gjort just precis det. Marilynne Robinson, Nobelpristippad, sedan länge en av Obamas favoriter, även hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet, har nu skrivit sin fjärde roman utifrån det påhittade lilla samhället Gilead i Iowa. Vid sidan av debutromanen 1980 är de hennes hyllade och flerfaldigt prisbelönta litterära symfoni.

Alla böckerna utgår från 1950-talet och olika personer ges huvudrollen i en historia nära den amerikanska samtiden, präglad av slaveriet på ett sätt som i dag har fallit i glömska, framhåller hon. Marilynne Robinson har diktat vidare utifrån en verklig abolitionist, präst och slaverimotståndare, som hade en kanon hemma i ladan.

– Städer som Gilead grundades av människor som flyttade västerut för att hindra slaveriet från att sprida sig till amerikanska Mellanvästern vilket skulle ha varit en stor katastrof. Bara genom att vara där och genom att rösta och stifta lagar, var de effektiva, men de utgjorde också det som kallades för den underjordiska järnvägen, de hjälpte människor att flytta och fly norröver.

Dessa städer fick ofta bibliska namn associerade med tillflyktsplatser.

– Slavjägarna som letade efter flyktingarna hade inte läst Bibeln tillräckligt bra, påpekar hon.

Jeremias fråga i Bibeln om det finns balsam – botemedel – i Gilead gäller även för romansviten. "Jack" är en mörk kärleksroman om en närmast gudomlig kärlek mellan den vite suputen, den skuldtyngde och suicidale prästsonen Jack och den oklanderliga svarta gymnasieläraren Della.

De möts dagen efter att han sluppit ut ur fängelse, deras kärlek djupnar under en natt som de av en tillfällighet tillbringar tillsammans på de vitas omtalat vackra kyrkogård dit de gått ovetande om varandra. Men de lever i ett sydstatssamhälle där framför allt vita inte tolererar att de ens går bredvid varandra på gatan.

Ett gömt raseri

Della har precis allt att förlora på deras förhållande – anseende, jobb, familjens stöd – utom den kärlek hon upplever. Bara inför den fallne Jack, vars värsta brott hon inte känner till, kan hon ge uttryck för sitt djupa och vanligtvis gömda raseri.

– Han är så långt utanför samhället i konventionell betydelse, att han inte reagerar och behandlar henne som människor som var uppfostrade i det vita samhället vid den tiden skulle ha gjort. Han är alltid tacksam gentemot henne för hennes vänlighet. Saker hos henne som skulle ha blivit förminskade eller ignorerade av vita i en mer vanlig situation ser han och värdesätter för vad de är.

Endast Iowa och Maine tillät äktenskap mellan svarta och vita vid den här tiden, påpekar Marilynne Robinson. Inte förrän 1967 blev de diskriminerande äktenskapslagarna utdömda som icke konstitutionella och redan i svitens första roman, "Gilead", återvänder Jack för att upptäcka att det inte heller där är möjligt för honom att leva med Della.

Skuldtyngt samhälle

Som läsare vill man gärna tro att han hade slutat dricka om den ditintills så vänliga hyresvärdinnan i Chicago inte kastat ut honom efter att hon fått veta att Della är svart? Samhället har många anledningar att känna skuld, men gör det inte, framhåller Robinson.

– Man kan föreställa sig att han skulle blomstra mer än vad han gör, men i den grad hans liv blir ett vanligt liv skulle det troligen vara en nedgång för hans andliga liv – för hans förståelse av allt det som händer omkring honom.