Försök för en stund att vara i nuet. Inte tänka bakåt eller framåt. Låt tankarna vara här och nu.

Hur lång tid tar det innan de börjar irra? När börjar du oroa dig för något som har hänt eller som kanske kommer att hända?

Den samlade forskningen talar sitt tydliga språk: dina tankar är snart någon annanstans.

Inom buddismen är en grundtanke att människan är usel på att vara i nuet, och att det enda sättet att bemästra problemet är genom meditation. För buddisterna är det ett existentiellt problem, men sociologen och författaren Roland Paulsen har en annan syn på saken.

Enligt honom är det en rad stora historiska omställningar i samhället som har gjort de irrande tankarna till ett så pass pregnant problem. Det började redan när människan slutade vara jägare och samlare och blev jordbrukare.

– Jag ser det inte som ett syndafall, men det är intressant som en kontrast. Om man varje dag samlar vad man behöver för just den dagen, hur långt in i framtiden blir det då meningsfullt att planera?

Inte särskilt långt, menar han.

– Det som hände när vi blev jordbrukare var att framtidshorisonten förlängdes, vi började tänka på sådd och skörd, vi började tänka längre in i framtiden.

Tankar på framtiden skapar oro

Sedan dess, menar Roland Paulsen, har varje stor samhällsomställning flyttat horisonten allt längre fram, inte minst industrialisering då lönearbete kom in i bilden på allvar. Och ju större tidsrymd, desto mer att tänka på som har att göra med framtidens osäkra natur.

Och det är osäkerheten vi inte kan med, det är där som problemet uppstår. Så fort en potentiell fara dyker upp i huvudet börjar tankarna gå på högvarv. "Tänk om jag blir sjuk? Hur ska jag undvika att bli sjuk? Vad ska jag göra om jag blir sjuk?"

– Det finns en kollektiv oförmåga att leva med osäkerhet, det gäller samhället i stort men också på individnivå, och där blir uttrycket oro.

I boken "Tänk om" tar Paulsen avstamp i historien för att spåra orons utveckling fram till i dag, där han belyser vår tids oro genom en rad djupintervjuer. Längs med vägen plockar han upp flertalet argument för att kommentera diskussionen om utbrändhet och psykisk ohälsa.

Tänk om jag förlorar jobbet

Vad är det då vi oroar oss för? Det mesta, kan man säga. Vi har utvecklats till hyperreflexiva varelser, allt stöts och blöts i tankarna, inte minst vår sexualitet. Vi kan till och med oroa oss över vår oro. Men en stor oro, och som Roland Paulsen menar att man faktiskt kan göra något åt, är den ekonomiska.

– Vi oroar oss för att inte ha något jobb eller för att förlora vårt jobb. Det börjar redan i skolåldern, man lär sig att det bästa sättet att hantera den ekonomiska oron är att uthärda det schemalagda livets tristess, att gå till jobbet även om det inte känns meningsfullt.

I dag finns en hård indelning mellan arbetslösa och anställda, mellan vinnare och förlorare, som genererar en oro vilken vi enligt Paulsen skulle kunna minska radikalt.

Men hur?

Ett möjligt svar är basinkomst. Sverige och många andra länder i väst skulle ha råd, menar han, även om det skulle krävas att man börjar värdera individernas psykiska välmående högre än ekonomisk tillväxt, ungefär som nu under coronapandemin. Det är arbetskritikern Paulsens gamla käpphäst, att de tekniska framstegen har skapat en möjlighet för oss att arbeta mindre.

– Jag tror att det finns plats för ett nytt slags existens om det materiella uppehället inte knyts till lönearbete i lika hög grad som nu, en mindre orolig.

Acceptera osäkerheten

Att tänka framåt och bakåt är inte dåligt i sig, tvärtom. Det vi måste fråga oss, menar Roland Paulsen, är om tankesinnet är ett verktyg som vi använder oss av, eller om det är något som har fått makten över våra liv. Vi behöver inte sluta oroa oss och lära oss att älska osäkerheten, men vi måste lära oss att leva med den – och det gäller på individ- såväl som samhällsnivå.

– I stället för att politiken ska utgå från en oro för allt som kan gå fel, och därmed syssla med riskbedömningen och försöka undvika eventuella kriser, borde fokus ligga på hur man kan förändra livet i det här samhället till det bättre, vilket ofta skulle kräva ett risktagande.