Sist att lämna gården är flickan. Hon går tillsammans med pigan Katri, de fem korna och kalven Sokkeri. Bytjuren Janne får kvigorna att skena. Storebröderna har redan dött i kriget, och pappan är inkallad igen. Den höggravida mamman däremot har fått skjuts och med henne har flickan förresten aldrig haft särskilt bra kontakt.

Runt omkring dem kretsar tyska soldater som borrar hål i elstolpar som snart ska sprängas.

– Allt som händer här händer också nu och överallt, förklarar Rosa Liksom på telefon från hemmet i Helsingfors, "cirka 300 meter från varuhuset Stockmanns" tillägger hon med ett högt skratt.

I slutet av 1980-talet slog hon igenom med en punkig bok om Moskva – "Go Moskva Go". Men Anni Ylävaara, som hon egentligen heter, växte upp på ett småjordbruk med fem kor i en skogsby i finska Tornedalen. När hon för fem år sedan köpte sina farföräldrars gamla stuga i samma by var det också början till den av hennes romaner, som jämte den filmatiserade Sovjetskildringen "Kupe nr 6", har fått ett enormt finskt genomslag.

"Älven" har hittills sålts i cirka 60 000 exemplar i hemlandet och handlar om en del av den finska krigshistorien som i dag är nästan lika okänd för finländare i södra Finland som för alla svenskar. Det är också en roman som på mer än ett sätt bottnar i författarens egen uppväxt.

– Under hela mitt liv har jag hört berättelserna om att gå till Sverige, och om hur det var att bo där i krigslägren. När en person blir äldre kan hon bli mer intresserad av sina rötter, jag blev intresserad av hembyn.

Sirapslimpa gav diarré

Hennes gamla släktingar, i dag över 90 år, besökte sommarstugan i Tornedalen och hon besökte dem. Släktingarnas spontana samtalsämne var just barndomens starka minnen från evakueringen och krigsvintern i de svenska baracklägren – under vintern 1944/1945 frös vatten till is på golven. Gamlingar och spädbarn dog i lunginflammation, försvagade av svenskarnas vetebröd och sirapslimpor som gav de finska flyktingarna diarré.

– De började berätta, jag frågade ingenting. De är så gamla, det vet att de kommer att dö, nu har de förstått att de vill berätta: "vi vill att det blir skrivet". Det är helt otroliga historier, helt otroliga. Jag har bara använt en del av dem i den här boken.

Lapplandskriget blev Finlands tredje och minst kända krig under andra världskriget. Det utkämpades i norr mot 200 000 tyska soldater, tidigare allierade i kriget mot Ryssland. Men före striderna evakueras nästan 60 000 civila – med kor och tjurar – över Torne älv till Sverige.

Den svenska regeringen, som redan hade lovat att ta emot 100 000 flyktingar från Norge och lika många från Danmark, sade först nej till de finska men den svenske kungen fick regeringen att vända tvärt, berättar Rosa Liksom.

Brände allt

Inför skrivandet plöjde hon all finsk forskning, inklusive vittnesmål som nedtecknades på 1980-talet. De retirerande tyskarna brände – på order av Hitler – alla gårdar och byggnader som kom i deras väg.

– Allt är riktigt i "Älven", det är fiktion och roman, men detaljerna är riktiga, säger hon.

Det gäller även svenskarnas sätt att med hjälp av domedagspredikanter försöka kuva de finska kvinnornas sexualitet.

Rosa Liksom berättar genom flickan som vid sidan av krigets ohyggligheter upplever liv och tröst i de djur och den natur som hon har kring sig. Hon hjälper en kalvande ko med samma självklarhet som hon betraktar stjärnhimlen.

– När jag tänkte på mig som 13-åring förstod jag att den här unga kvinnan är mycket intresserad av allt, hon är fylld av äventyr och livets kraft, hon är mycket nyfiken, hon lever på ögonblick och hon lever som en del av naturen. Hon tänker inte att hon är ledaren, hon är på samma nivå som djuren och tack var det går det så fint.

Med nyfödd kalv

Som tvååring placerades Rosa Liksom i en box med en nyfödd kalv medan hennes mamma mjölkade. I romanen har hon vävt in det som hon lärde sig om kor och boskap från sin mor och mormor.

– De kunde berätta om varje ko, vad de hade gjort och vilka personligheter de var.

Under läsningen av "Älven" kan man tro att flickans lycka i naturen gör att Rosa Liksom kan låta henne utstå ännu vidrigare vidrigheter.

Men nej. Så här såg verkligheten ut.

– Att vara krigsflykting är en hemsk situation men den kan också öppna dörrar till ett nytt liv, till ett bättre liv. Den här flickan, hon såg så mycket under den här resan, och levde så mycket. Efter ett år känner hon livets olika smärtpunkter bättre och hon är inte rädd.