När Maria Stepanova lyfter luren hemma i Berlin skäller hundarna högt – och dämpad men glad överröstar hon dem för att uttrycka hur ärofyllt det känns att tilldelas Bermanpriset. Sedan 2022 lever hon i exil i Tyskland och priset är "stora nyheter".
– Det är viktigt mot bakgrund av kriget, för det betyder att oberoende röster från Ryssland hörs, säger hon och gläds också över att lyftas fram i den långa linjen av judiskt skrivande.
Samhörigheten med den traditionen är inte en fråga om etnicitet, utan om ett tankesätt, förtydligar hon. I mörka tider hämtar hon kraft från konceptet Tikkun olam, som innebär att i en värld full av brister är det upp till varje människa att laga den.
– Jag föddes i Sovjetunionen på 70-talet och det var ett hårt ställe att leva på, som ett direkt resultat av en då populär idé: att man kan förstöra den gamla världen och skapa en helt ny. Nästan alla historiska rörelser som föddes med det tankesättet ledde oss till en totalitär värld. Så det kanske handlar mer om att laga världen, inte bygga nytt. Vi kanske måste vara mer ömsinta med varandra, säger hon.
Varje människa intressant
Redan som åttaåring visste Maria Stepanova att hon ville skriva om sin släkt. När hon slutligen romandebuterade med "Minnen av minnet" blev det en vindlande berättelse som tar avstamp i att hennes faster Galja dör, och lämnar en lägenhet full av bråte.
Samtidigt framhåller Maria Stepanova hur obemärkt hennes familj är, den befolkas av revisorer och arkitekter. Men hon vänder sig emot tanken att bara de "intressanta" personernas berättelser ska få höras.
– Det är människans natur, vi måste välja och väljer konstant den färskaste tomaten i affären. Vi dras alla in i ett slags tävling, men vi kanske kan uppmärksamma det, och göra något åt det. Varje människas liv är viktigt – för att det har levts, säger hon.
Individuella öden glimrar till i hennes bok, som samtidigt är en kollektiv berättelse. Den handlar också om minnet i sig, och enligt Stepanova är det ett resultat av 1900-talets fasor. I stora delar av Europa har folk förlorade familjehistorier.
– Så var det med min familj och mamma berättade mycket – men när jag började min research förstod jag att hon bara berättade delar av historien. Vissa bitar var feltolkade så jag kunde inte förstå den smärtsamma verkligheten bakom.
Intro till katastrof
Maria Stepanova har länge ansett sig skriva i en tradition som formulerar den postkatastrofala världen efter det andra världskriget. Men Rysslands anfallskrig i Ukraina har fått henne att omdefiniera sitt skrivande.
– En stor del av vårt tänkande har ägnats åt att försöka väcka vårt förflutna. Det innebär att vi ser på vår värld som postkatastrofal. Men det jag skrev om var bara ett intro till dagens katastrof. Jag trodde vi levde efter katastrofen – men vi levde före den, det ändrar allt.
Stepanova var chefredaktör för kulturtidskriften Colta.nu, som stängdes ned av den ryska regimen och hon protesterade tidigt mot kriget. Tidskriften Glänta översätter nu delar av Colta, och i ett förord skriver Stepanova om svårigheten i att plötsligt tvingas bli ett "vi" med det ryska folket.
– Jag känner mig mer och mer ansvarig. Det måste ha funnits en tid då vi – det ryska samhället – kunde ha förändrat saker. Kanske under protesterna 2012. Eller under 90-talet. Vi måste erkänna att även om jag gjorde mitt bästa för att protestera så var det inte nog.
