Kolet, men nu även kriget och den ryska propagandan, har givit Donbass ett ännu gråare raster än tidigare – även i Ukraina, förklarar den ukrainska poeten Ljuba Jakymtjuk. Under hennes uppväxt i kolgruvestaden Pervomaisk i Donbass, i östra Ukraina, var aprikoserna "allt".
– - Vi lagade all mat med aprikoser – sötsaker – men vi gjorde också vodka.
När hon skrev sin diktsamling "Aprikoser i Donbas" var det med mottot "där Ryssland börjar försvinner aprikosträden" vilket hon beskriver som en direkt återspegling av verkligheten. De vilda träden planterades en gång som vindskydd på stäppen, nu är många brända och förkolnade på grund av kriget.
– Det finns massor av aprikosträd i det här området men nära ryska gränsen försvinner de bara, när jag var barn visste alla att Ryssland är en plats utan levande aprikosträd.
Ljuba Jakymtjuk upplevde kriget på plats i Donbass 2014; i dag bor ryska soldater i hennes barndomshem, de sover i föräldrarnas säng, har grannar berättat, säger hon och frågar retoriskt: "kan du föreställa dig det?".
De dikter som översatts till svenska handlar om detta första krig, och inte om den storskaliga invasionen 2021 som hon dock också skrivit om. Medan prosaförfattarna har vittnat om det omöjliga i att skildra det pågående kriget här och nu fungerar poesin utmärkt, framhåller hon. Dagens poesiuppläsningar i Ukraina är också välbesökta.
– Poesi är en kort genre, man kan gör experiment, jobbar med språket för att hitta ett nytt sätt att prata om krig. Det är inte så lätt när ens vänner dött och när ens hem är under ockupation.
"Bara förfalleri"
"kriget har ingen poesi / bara förfalleri / bara bokstäver / och alla bara – rrrr" skriver Ljuba Jakymtjuk som tillhör en språkligt lekfull ukrainsk poetgeneration. Hon började skolan 1992 i det självständiga Ukraina. Upprymt och energiskt berättar hon om hur hon, till skillnad från sina föräldrar, tilläts återupptäcka den ukrainske futuristpoeten Mychaijl Semenko som sköts av Stalins regim 1937 och vars böcker rensades ut från biblioteken och förstördes.
– Han är på sätt och vis en del av min familj och min lärare. Jag studerade hans biografi och har forskat i arkiven om honom, han är väldigt cool och jag försöker förstå hur hans poesi fungerar.
Kriget påverkar vokabulären, konstaterar hon. "Bledina" (stor hora) kallas ryska missiler, medan "mopedy" står för ryska drönare som låter som mopeder. Just ordet "krig" – "vijna" på ukrainska – har hon slutat använda.
– Det är förstört – tomt – det är bara slöseri med människors uppmärksamhet, säger hon och berättar om en av sina senaste dikter som på engelska fått titeln "When the war was ended" men som på ukrainska heter "När det slutade" kort och gott.
Först då blir det också möjligt att skildra det totala krigsmörkret och enbart det, resonerar hon. Nu tycker hon sig ha en skyldighet att "inte traumatisera litteraturen" utan också ge glimtar av framtidstro.
Skarpare känslor
I hennes dikter om krig ryms även kärlek och passion. Dagens ukrainska verklighet gör känslorna skarpare, tycker hon.
– Jag hade inte upplevt det tidigare, om man har en stark relation blir den ännu starkare, dåliga relationer tar slut under krig. Det blir ett tillfälle att starta något nytt. Sådan är den ukrainska verkligheten nu, när kriget började 2014 var jag i en mindre bra relation och jag bestämde mig för att skilja mig.
"Aprikoser i Donbas" kom i svensk översättning tidigare i år och finns nu utgiven på sju språk. Ljuba Jakymtjuk tycker inte att det är kriget som sprider hennes poesi över världen utan den ukrainska kampen för självständighet. Det tidigare objektifierade Ukraina ses nu som ett subjekt, resonerar hon. Det ökar världens intresse även för kulturen.
– Ingen tycker om förlorare.
