Ingmar Bergman beskriver "Vargtimmen" som den tid på dygnet då mardrömmarna är flest, då människor både dör och föds och då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest. Huvudpersonen är konstnär.

Den jagade tonårsmamman däremot, hon som hålögd oroar sig över en försvunnen 14-åring med diabetes, var förmodligen ingen som Bergman funderade över här han formulerade sitt filmmanus. Om henne skriver i stället Sara Gordan.

Mamman i hennes roman befinner sig på "den yttersta nattens udde". Tonåringen provar alkohol och har lämnat insulinsprutorna hemma. Ett livshotande tillstånd är inte bara möjligt utan troligt. Klockan 04 har mamman ringt sin dotter, hennes vänner, fältassistenter och t-banepersonal säkert 100 gånger.

Både mamman och hennes make har varit ute och letat, mamman med det minsta barnet i barnvagn.

– Jag tror att alla som har ett barn kan relatera. Och att det här kanske är något annat än den här första bebistiden, att föda och amma, som ju ganska många andra har skrivit om. Det är inte alls den här berättelsen. Det har jag också tänkt på – att det finns ganska få beskrivningar av allt det här andra som föräldraskapet också för med sig, säger hon.

Paus från Houellebecq

Sara Gordan har tagit några timmars paus från översättningen av "736 sidor Houellebecq" som ska ges ut på svenska i höst. Hon översatte även den förra romanen av den franska litteraturens enfant terrible, och kanske har hans förkärlek för kommatecken hittat in i hennes eget språk som också har blivit både rakare och mer direkt än tidigare.

Romanen "Martin Andersson – Ett skuggspel" kom 2013. Sedan dess har hon på radikalt olika sätt stångats med berättelsen om en orolig förälder som har vissa likheter med henne själv. De enradiga dikterna refuserades av hennes förläggare, försöken att fysiskt dansa fram samma historia lade hon ner själv. Både formen och språket tog tid att hitta.

– Till slut tänkte jag, "nu bara säger jag det, på det enkla sättet. Vad är det viktiga? Det viktiga är oron, jag börjar där, sedan får jag se vad jag gör med det", säger hon och framhåller att historien krävde att få bli berättad.

– Den låg liksom överst, jag kunde inte ta något steg i någon riktning. Jag får nog säga att jag inte hade något val men det är inte detsamma som att det här är hämtat direkt ur mitt liv.

Romanens akuta nu utspelas från en sen höst till en tidig sommar med episodiska tillbakablickar. Språket är avskalat och sinnligt som hos Marguerite Duras – en osannolik men sann detalj är att barnafadern – "fransmannen" – kommer från byn med samma namn, Duras.

Även dotterns diabetes och sonens hjärtsjukdom är autentiska. Men exakt vilka delar av romanen som är fiktion och vilka delar som Sara Gordan hämtat ur sitt eget liv förblir hennes och den i dag vuxna dotterns hemlighet.

– Hon har också gått igenom boken och strukit det som hon tyckte var för vimsigt och fel. Om hon hade sagt nej fem minuter innan den skulle tryckas hade det inte blivit något. Även om vi är överens om att det är en fiktionalisering är det ganska givet att den kommer att läsas självbiografiskt, det vet hon och det vet jag. Därför var vi också på det klara med att hon fick bestämma över slutversionen och att vi har vår egen sanning som är bara vår.

En självrannsakan

Romanens föräldraoro kan sägas gå överstyr eller inte – lite beroende på den som läser. För Sara Gordan blev skrivprocessen också en självrannsakan. Hade mamman varit den helt igenom "rimliga personen som gör hyggliga saker i alla lägen" hade det varken blivit intressant eller bra litteratur, resonerar hon.

TT: Vad kostar det att skriva en sådan här roman?

– Det var ju asjobbigt såklart. Men jag tänkte också på det som inte var mörkt och hittade massor. Enkla saker, som att lägga pussel eller ta en promenad, allt det vanliga som ju egentligen är den mesta tiden av livet. Det roligaste var att hitta det. När man minns de stora händelserna kan man också tränga in i de små.

TT: Vad har du lärt dig om föräldraskap?

– Det är alltid lätt att vara efterklok och säga "ha inte panik, var inte rädd och förtvivlad". Men kanske att våga ha lite tillförsikt till tiden och till den som man oroar sig för – det är nog den största läxan.