Mannen som underdog. För Jessica Schiefauer var det "en busig lek". Tänk om hon skulle degradera den grupp som i nästan alla samhällen och kulturer är högst upp i hierarkierna. Hon gick till och med längre än så. I hennes nya roman sitter männen, spridarna, i "karantänerna". De är mytologiserade och skräckinjagande, om de rymmer går larmet.
Frågan är bara om det är motiverat?
Inför publiceringen av "Bärarna" har Jessica Schiefauer varit lite rädd för att bli "snedläst". Det har dock inte skett så här långt. Ändå är hon noga med att omgående få det sagt:
– Min önskan att skriva om ett enkönat samhälle – och det här är viktigt för mig - har inget att göra med en personlig önskan om ett samhälle utan män, tvärtom har jag ingen känsla av att ett samhälle utan män skulle vara utopiskt, 100 procent tvärtom. Gud så fruktansvärt!
– Jag hoppas ju att att "Bärarna" är ett försvarstal för mannen som individ, för den gode mannen, för maskulinitet som något positivt.
"Ironin"
Intervjun sker digitalt. Jessica Schiefauer skulle ha tagit tåget till Stockholm från hemmet i Göteborg men har fått symtom och låtit testa sig. Samma kväll kommer ett sms: "Jag har covid. Ironin". Hon kan inte låta bli att skratta åt sitt tillstånd. "Vad annat ska man göra?"
Schiefauer blev dubbel Augustpristagare redan som 37-åring. Coronapandemins utbrott i våras sammanföll med slutarbetet med hennes nya roman. Vid det laget hade hon funderat över livet efter en pandemi i flera år – ända sedan hon fick sitt första Augustpris för ungdomsromanen "Pojkarna", en uppgörelse med högstadiesexismen under uppväxten i Kungälv.
Vill ha barn
I "Bärarna" skriver hon inte bara utifrån det motsatta könet, det är också hennes första vuxenroman, helt enkelt eftersom den dramatiska vändningen kommer med huvudpersonernas längtan och medvetna beslut att försöka få barn, en erfarenhet som hon tillskriver vuxenlivet.
– Om jag ska bli lite privat kan jag säga att när jag var gravid och fick barn blev jag väldigt medveten om mitt kontrollbehov, eftersom det blev omöjligt att syssla med kontroll. Och därifrån och framåt började jag tänka väldigt mycket på ickekontroll, på hur vi hanterar det okända och ångesten över att vi inte vet hur något ska gå.
För hur ska man leva när man inte har någon aning om morgondagen? frågar hon retoriskt. Och just där träffar berättelsen i hennes roman också den pandemiska samtid som hon har kring sig.
– Det är de tankarna som jag har hållit på med, inte smittan som sådan utan framtidstankarna. Det känner jag att vi börjar prata om nu, som samhälle.
Njutningsfullt
Bärarna lever i en värld av ständiga katastrofer. Schiefauer motverkar dem genom att skriva sinnligt och njutningsfullt om träden, maten, kärleken och erotiken, om det som hon kallar "den lilla världen", förmågan att uppskatta de små stunderna "i en härlig långsamhet". Men alla är inte lika mysiga. Matriarkatet i romanen bygger på en falsk demokrati och visar sig också vara fascistiskt anstruket.
Smittan i "Bärarna" är hennes verktyg och det onda som en gång fick kvinnorna att separera sig från de smittspridande männen, nu mytologiserade monster.
– Det finns inga förstahandserfarenheter av män i Irisburg eller Dorishamn, de är är berättelser på samma sätt som när folk berättar om troll och väsen. Man mytologiserar och förmonstrigar. Det är ett sätt att förhålla sig till det okända som mänskligheten är väldigt bra på, säger Jessica Schiefauer som är tacksam över det relativt nya begreppet "toxisk maskulinitet".
– Det är machobeteende, den skadliga machokulturen. Mäns våld och mäns förtryck är ett jätteproblem, men maskuliniteten som sådan är inte ett problem. I bärarnas berättelser om spridarna är det bara den toxiska maskuliniteten som man minns. Smittan i romanen är reell, men för mig är den också en metafor för rädslan.
– För rädslan är också en pandemi, och den är oerhört smittsam.
