Seher Yilmaz har aldrig drömt om att skriva en bok. Ändå är det precis vad hon har gjort.
– Jag kände att jag ville tala till punkt, berättar hon när vi ses över en kaffe i ett regntungt Stockholm för att prata om hennes bok "Vad jag pratar om när jag pratar om rasism".
Som tidigare ordförande för organisationen Rättviseförmedlingen har Seher Yilmaz länge varit en del av den offentliga debatten om representation och inkludering. Mötena, föreläsningarna och intervjuerna har avlöst varandra, men hon har ofta upplevt samtalen som ofullständiga.
– Jag har känt en frustration över att allt är så snuttifierat. Man får fyra minuter i en morgonsoffa eller några oneliners i en tidning. Samtidigt är det så många ämnen som har hamnat på konstiga ställen i debatten, det har blivit ett slags visklek kring begrepp som identitetspolitik, representation och meritokrati. Jag ville reda ut det, och då blev en bok ett naturligt val.
"Dålig stämning"
Seher Yilmaz säger att det är befriande att hon i boken bara representerar sig själv – ingen organisation, inget varumärke. Hon behöver inte längre "bädda språket i bomull", inte längre skriva mångfald när hon menar jämlikhet och rasism.
– Det där har alltid varit ett moment 22. Bäddar man språket i bomull kommer utvecklingen att ta längre tid, men när jag säger saker som "det här är ett symptom på rasism" stängs samtalet ofta ner. I boken försöker jag visa att det språket inte behöver vara så läskigt, i slutändan handlar det ju om alla människors lika värde.
Men när hon läste igenom sitt färdiga manus fick hon ändå en känsla av att hon ville "ta ansvar för den dåliga stämningen", fortsätter hon. Det är en känsla som hon ofta har brottats med.
– Och det är också en del av rasismen, att den som påtalar problemet blir problemet, som om problemet inte fanns innan jag kom och skrev en bok.
Personliga upplevelser
I "Vad jag pratar om när jag pratar om rasism" betonar Seher Yilmaz att hon inte har skrivit en bok om individer, utan om ett system. Hon lutar sig mot forskning och statistik för att visa att rasism inte är något som bara sker "i fjärran land", utan också i Sverige, trots en nationell självbild som enligt henne gärna framhåller motsatsen. Det är en nödvändighet, tror hon.
– Annars kommer någon och säger "så är det för dig, men jag har en kompis som har en kompis som aldrig har varit med om något, och därför finns det inte". Det räcker liksom inte med den enskilda individens historier.
Samtidigt lyfter hon också upp personliga erfarenheter av rasism, av att leva mellan två kulturer och av att samtidigt växa upp i ett arbetarklasshem. Hon minns förebråelser – "så där får man inte göra här" – och öknamn, hon minns självhat och att bli utskrattad för att inte kunna texten till "Fyra bugg och en Coca-cola".
TT: Om du vill lyfta fokus från individnivån, vilken funktion fyller de personliga berättelserna?
– Dels tänker jag att de kan bidra till igenkänning. Och så länge vi i Sverige inte är helt överens om att rasism finns – och det verkar vi inte vara – behövs personliga berättelser också som ett slags bevis för forskningen. Vilket är synd. Det finns ju massor av andra frågor där vi litar på forskningen utan att behöva fråga "men hur kände du?".
Blickar framåt
För vem har Seher Yilmaz skrivit boken?
– För personer som är intresserade och nyfikna men behöver mer kött på benen, svarar hon.
– Och för personer som är sökande, som har upplevelser som de försöker förstå och sätta ord på.
Hon minns när hon läste den feministiska antologin "Fittstim" som 13-åring och hur det gav henne en känsla av att hon inte var ensam om sina upplevelser. Hon hoppas att hennes bok kan fylla en liknande funktion, "att den kan sätta levda erfarenheter i ett samhällsperspektiv".
– Sedan hoppas jag också att den kan bidra till att vi slutar fråga om rasism finns och i stället konstaterar att ja, det finns, vad gör vi nu?