Under sex veckor befinner sig Jean-Jacques Rousseau i paradiset – eller hur var det egentligen? På den undersköna lilla schweiziska ön Île Saint Pierre i Biennesjön har han fått en tillfällig asyl undan sina franska förföljare som anklagar honom för hädelse.

I sin nya roman låter Steve Sem-Sandberg enstöringen Rousseau söka tröst och lycka under ensamma naturpromenader och genom sitt stora intresse för botanik. Men tillfälligt befriad från från hotfulla katoliker och kalvinister ställs han i stället inför sig själv och sitt eget liv på ett annat sätt. Dessutom plågas han av hemsk smärta orsakad av så kallad urinstämma. Han kan inte kissa, något som Rousseau led svårt av i decennier.

– Han bär på en förgiftad sump, det är något som ruttnar i honom som inte kommer ut. Det är de kopplingar jag gör, säger Steve Sem-Sandberg.

Förruttnelsen pågår även på Rousseaus kammare, dit han släpar döda växter för att skapa ett eget klassificeringssystem som ska trumfa Linnés. Att bara rita av växterna räcker inte, de måste plockas och bevaras.

– - Det här är bara jag som spånar, men allt det här hänger ihop någonstans, idealet är att hejda döden, hejda förfallet, att inte vidgå sönderfallet i den egna kroppen. Den här urinstämman skapar en urinförgiftning som ju dödar honom inifrån på samma sätt som en växt förruttnar.

Dikeskörningar

I sitt författarskap har Steve Sem-Sandberg "åkt rutschkana bakåt" i tiden som han uttrycker det, med början i vad han kallar 1900-talets stora demokratiska dikeskörningar. De historiska personer som får honom att gå i gång är de med en djup moralisk klyvnad i sig – som terroristen Ulrike Meinhof i "Theres" eller Chaim Rumkowski i "De fattiga i Lódz", som assisterade nazisterna i att döda hans eget folk, de polska judarna.

Den förra romanen, "W" handlade om soldaten Woyzeck som högg ihjäl sin käresta och via Woyzeck och Georg Büchners klassiska drama om honom tog sig Steve Sem-Sandberg tillbaka till 1700-talet och Rousseau.

– Det finns ett sätt att läsa mina böcker som jag inte är så förtjust i, som ett slags dokumentarism. Jag tycker det är tydligt nu att jag själv spjärnar emot den typen av läsning. De personer som jag skriver om är i stor utsträckning delar av mitt eget psyke som jag ser det. Det är inte så att jag försöker bringa reda i något historiskt kaos, säger han och beskriver sitt författarskap som "ett slags kemisk process".

– Det är ju inte den historiska verkligheten som träder fram utan ett sätt att se på människan. Eller ett sätt att se på vissa situationer som människor i sina liv hamnar i, hur de löser dem, eller förstummas och förstörs. Där finns ju den verkliga smärtpunkten.

Inte kvinnorna

I "Oceanen" skildrar han kropp och psyke hos en tänkare som formulerade sig kring sådant som människans ansvar, då utan att inbegripa kvinnorna – så radikal var han inte, inskärper Sem-Sandberg. Trots moderna tankar kring barnuppfostran fick Rousseau sin älskarinna och hushållerska sedan många år, Therese, att gå med på att lämna bort de fem spädbarn som blivit resultatet av deras förbindelse till barnhem där de sedan inte gick att spåra, kanske för att de dog.

– Har man själv barn, stegrar sig allting inför blotta tanken på detta. Hur kan man begå sådana handlingar och sedan förse dem med ett slags rationellt resonemang: "det måste du väl förstå Therese, att vi inte hade kunnat och du hade inte kunnat umgås i de här fina miljöerna, du måste förstå att det här är bäst för dig och så vidare". Det är ju så himlastormande galet.

Väg in ett ett psyke

Men i stället för ett "kategoriskt fördömande" såg Sem-Sandberg de bortlämnade spädbarnen som en väg in i en komplex personlighet.

– Det här var en reflex hos det här psyket. Och vad grundar sig den här reflexen i? Att inget får belasta honom, vad är det för genikult som man ska förstå det här som?

Steve Sem-Sandberg är både påläst och kunnig. Ändå säger han sig sakna känsla och tålamod för just historia.

– Det är människorna som dyker upp på vägen som är intressanta, därför att de är en produkt av sin tid och i vissa fall kanske också slåss mot den. Det hör ihop med att vara fången i sin tid och i mitt fall tror jag också med att försöka ta sig ur den buren och själv försöka definiera vad som är rätt och vad som är fel, hur verkligheten är beskaffad.