Efter resan från hemmet i Los Angeles säger Sigge Eklund att han är jetlaggad, men det är inget som märks när vi möts för att prata om boken "Gruppen". Romanen är den första han har skrivit på nio år, och han verkar själv överrumplad över hur lätt det gick. Idén kom plötsligt när han semestrade med sina 18 och 20 år gamla söner i Madrid, där de en kväll stötte på ett gäng unga svenskar, "välklädda, världsvana och snygga".

– Redan på planet hem skrev jag 40 sidor. Förstår du vad lyxigt, det är det man drömmer om. Jag har alltid kämpat fram mina böcker men nu skrev jag dygnet runt i tre månader, säger Sigge Eklund nöjt.

"Gruppen" handlar om Hanna som gör praktik på Pradomuseet i Madrid, när hon möter tre världsvana svenskar som hon försöker komma nära. Hon följer med dem till middagar, takterasser och flamencoklubbar – liksom Sigge Eklund och hans söner gjorde med gruppen de mötte i Madrid.

– Det var något jag drömde så mycket om när jag var 25 och reste runt i världen, att bli insläppt i ett sådant gäng. Nu äntligen blev jag det. Då kom jag på hur mycket ungdomen handlar om det, att bli insläppt i olika kretsar, säger han.

Trött på män

Sigge Eklund ville undersöka hur långt en person kan gå för att bli omtyckt. Lite för långt, visar det sig i romanen. Temat från boken återkommer dessutom i den film han regisserar för Netflix, "En del av dig", där tjejen vill vara som sin populära storasyster.

Att ha kvinnor som huvudpersoner är nytt för Sigge Eklund, och han gillar det.

– Jag har skrivit så mycket om män och funderat så mycket på män. Det känns mycket mer intressant med kvinnor nu, säger han men tar själv upp att han fått kritik för att ha kritiserat kvinnor i sin och Alex Schulmans podd.

– Jag tror att det har att göra med att jag har högre krav på Läckberg och Mia Skäringer än på män. Att jag blir lättare besviken på kvinnor — det är för att jag gillar dem mer, säger han.

Sigge Eklund hade inte heller några större svårigheter med att skildra Hanna i romanen.

– Jag tycker inte att jag har några problem med att förstå kvinnor, säger han och skrattar när han hör sig själv.

– Därför ville jag inte säga det, det låter så självförhärligande! Men i barndomen var jag och min mamma väldigt sammanväxta, till exempel.

"Mer lustfyllt nu"

Sigge Eklund har tidigare skrivit om sin pappa, SEB:s tidigare chefsekonom Klas Eklund, i boken ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”. Även i den nya romanen finns en allsmäktig fader som inte förstår sin son, och som stukar honom med sin dominans.

– Det är nästan kusligt att förstå att en fiktiv bok är avslöjande också, säger han apropå påpekandet om de olika teman som återkommer från hans tidigare böcker.

Han förundras över att debatten om det autofiktiva skrivandet än en gång har blossat upp. Själv har han aldrig varit så noga med att allt skulle vara sant känslomässigt som när han skrev om sin barndom. Han kallar det ett skrivande "på liv och död".

TT: Du undrade efteråt hur du någonsin skulle kunna skriva något starkare?

– Ja, det var väl därför det tog tio år innan jag skrev en ny bok. Det var verkligen en knut som löstes upp, att skriva om min barndom. Det är mycket mer lustfyllt nu, när jag inte skriver för att förklara livets mening utan bara för att jag har en bra historia.

Men det finns även en samhällskritisk udd i boken. De rika ungdomarna sitter på innekrogar och pratar om hur de vill förändra världen – utan att göra något – och Sigge Eklund ser det som en metafor för sociala medier. Ämnet visar också hur han dras till vackra ytor som krackelerar. Det har att göra med hans uppväxt, tror han.

– Problemet med att växa upp i en politikerfamilj och en skådespelarsläkt är att man har svårt att lita på ord, eller folks åsikter. Det har varit ett problem ibland, att man blir lite nihilist.

Känner stor tacksamhet

Filmen och boken har påmint Sigge Eklund om ungdomens känsla av att vandra vid avgrunden. Eftersom man när som helst kan hamna i kylan blir livet också förhöjt, har han insett – efter att länge ha känt skam över hur han försökte passa in som ung.

Än i dag känner han sig inte helt trygg i Stockholms innerstad, dit han flyttade som 17-åring. Men klassfrågan är komplicerad, framhåller han, eftersom hans familj hade ett starkt kulturellt kapital. Det fanns också en fåfänga i släkten som Sigge Eklund har tvingats förhålla sig till. Podden har hjälpt – där hinner han inte polera bilden av sig själv utåt.

Han och Alex Schulman har också kommit till en mycket "bra plats med varandra".

– I dag känner jag bara en väldigt stor tacksamhet över att jag träffade honom, han har gjort mig till en bättre person. Det är väl lite som man kan känna med sin fru ibland, bara man ser henne sova eller nåt kan det plötsligt välla över en att man träffade henne. Så har jag börjat känna med Alex.