Den 21 maj 2022 klev hon av uppdraget som ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Fem dagar tidigare hade den svenska regeringen beslutat ansöka om medlemskap i Nato.
– Det blev verkligen ett upplopp, där Natobeslutet tog sig förbi på slutet, det var helt stört, säger Agnes Hellström.
Hennes slutdatum som ordförande var bestämt sedan länge och utan vetskap om att de tre sista månaderna skulle sammanfalla med Rysslands fullskaliga krig i Ukraina och med Socialdemokraternas svängning i Natofrågan.
Efteråt var det som att ha klivit ut ur "en torktumlare", tyckte hon. Innan hon kunde återgå till sitt pausade romanskrivande ville hon försöka förstå det som hon just varit med om.
Varumärkesskyddat
Arbetsnamnet "Haveriet" byttes mot boktiteln "Fredsfittan" som kan ge läsaren associationer till Maria Svelands relationsuppgörelse "Bitterfittan". Agnes Hellström har blivit kallad naiv, Putins nyttiga idiot och en hel del annat, men just "fredsfitta" hittade hon på själv. Efter en del argumenterande har hon också fått ordet varumärkesskyddat.
– Jag fick frågan från Politikbyrån om vad som är motsats till stridspitt och direktöversatt blir det "fredsfitta". Jag tycker att det är ett jättepositivt ord och "claimade" det.
I boken skildrar hon sin personliga livssituation med en sambo uppvuxen i Ukraina och en ukrainsk flyktingfamilj som flyttar in i källaren efter krigsutbrottet. Men framför allt skriver hon om den journalistiska bevakningen av Natodebatten där hon medverkade i debatter eller fråga-svar-program och ofta upplevde sig som den enda uttalade motståndaren till ett svenskt medlemskap.
Men var hon verkligen så ensam?
– Jag hade bokat in mig på KB för att räkna huvuden i nyhetssändningar och representation, men jag gjorde det aldrig. Jag hoppas att forskningen kommer att titta på det men jag är inte för ett ögonblick orolig att den kommer att visa något annat, jag är 100 procent säker.
Mediernas stora misstag enligt Anges Hellström var att vända sig till försvarsexperter som hon inte tycker var objektiva.
– Man sade "det här är ingen debatt, det här är frågor och svar". Sedan bjöd man in Natoförespråkare som presenterades som objektiva forskare i något som borde ha varit en debatt, men där det bara fanns en enda röst som var kritisk mot ett Natomedlemskap.
Stödet ökade
Men kan inte det som Agnes Hellström upplever som en brist på kritiska röster i offentligheten ha speglat en situation där allt färre var tvärsäkra motståndare till ett svenskt medlemskap? I opinionsundersökningarna ökade visserligen stödet, men själv tror hon på andra förklaringar.
– Jag tror människor backade undan när det förknippades med att "gå Putins ärende eller driva på ett ryskt narrativ." Sedan var det också så att medierna bokade av både mig och andra, det var omedvetet uttalat att det räckte med en kritiker.
Hon hade också kontakt med freds- och konfliktforskare som tackade nej till debatter eftersom de inte kunde uttala sig tvärsäkert om huruvida Nato skulle göra Sverige säkrare eller inte, berättar hon.
– Jag är väldigt orolig för demokratin just nu, under den här våren blev du väldigt ansatt om du inte köpte det som den högljudda majoriteten sade åt dig att tycka.
Hur enkelt är det då att argumentera för pacifismen när en rysk diktator bedriver ett oprovocerat angreppskrig? Agnes Hellström skriver om hur hon medverkar i en debatt i Sveriges Radios Konflikt på temat "Är pacifismen död?". Hon tycker frågan är "klyschig".
– Pacifismen anses alltid död, under mina år i Svenska Freds har jag ständigt fått frågor som "varför syns ni inte, varför lyssnar ingen på er? Hur kan ni fortsätta tro på det här när ni ser hur världen ser ut?" , säger hon och framhåller att pacifismen ofta missuppfattas som en ideologi vars anhängare lägger sig platt på marken.
– Det är tvärtemot så att de flesta pacifister är för att göra motstånd med våld i en situation där det krävs men att det du först och främst ska försöka välja är ickevåldsalternativen.
"Jävligt mycket dåligt"
Någon enhetlig fredsrörelse finns dock inte och även inom Svenska Freds går åsikterna isär. Agnes Hellström skriver om en grupp äldre föregångare, "the golden boys", som startar lunchdemonstrationerna utanför ryska ambassaden i Stockholm och bland vilka det också finns stöd för svenska vapenleveranser till Ukraina.
– Jag har full respekt för den uppfattningen. Vi har en vapenindustri som jag tycker gör jävligt mycket dåligt – att för omväxlings skull kunna hjälpa till och stötta en angripen part i en demokrati i stället för en diktator i ett angreppskrig – det är så klart mycket bättre, säger hon.
Men hon ifrågasätter samtidigt valet att ge just svenska vapen.
– Om Sverige skänkte pengar till att köpa andras vapen skulle det inte vara lika intressant eftersom vi har egen vapenindustri som gynnas av att vi skickar vapen.
